Så var sagan slut ...

Det börjar närma sig slutet nu. Förra veckan åkte en av mina närmaste vänner hem och om några timmar åker ytterligare en som betyder mycket för mig. Det känns så otroligt konstigt, så ogreppbart. Jag trodde nästan att det här året aldrig skulle komma till ända; det var först för några dagar sedan som det hela slog mig. Numera är det som om jag ser allting med helt nya ögon.

Till er som funderar på att gå ett år på Svenska skolan: Ta chansen. Det är en helt unik upplevelse att tillbringa nästan ett helt år på ett internat i ett främmande land och man utvecklas något otroligt. Var beredda på många skratt och många härliga minnen - men var också beredda på att det blir många tårar att fälla mot slutet av året, tårar av tacksamhet och tårar av sorg.

Tack till er som har läst och kommenterat. Sådant värmer. Jag är ledsen för att det blev så få uppdateringar mot slutet, hade jag kunnat gå tillbaka i tiden hade jag nog skrivit mer, men som det var nu var tankarna på annat håll. Det kanske kommer något till inlägg här - om det blir för mycket känslor måste jag skriva, jag fungerar så. Men vi får se.

Kramar till er alla.

Longonot

Efter lite mer än en vecka i Nairobi har min hosta kommit tillbaka med full kraft. Riktigt dålig timing, eftersom vi ska bestiga Longonot imorgon. Longonot är en inaktiv vulkan och därför finns det en stor krater på toppen. Jag har aldrig sett varken en vulkan eller en krater, så det vore roligt att kunna följa med, men som jag känner mig just nu är det inte helt säkert att jag kommer kunna. Jag håller tummarna i alla fall.

Tulltrubbel (Christoffers fyndiga rubrik)

I lördags lämnade jag ett snötäckt Stockholm och dagen därpå befann jag mig i Nairobi igen. Det kändes bra då och det känns fortfarande lika bra. Jag har saknat min kenyanska vardag. 

Tyvärr var det dock nära att vi inte ens kom längre än till Jomo Kenyatta Airport. Det visade sig nämligen att Svenska skolan inte hade hunnit ordna visum åt varken mig eller Christoffer. När vi skulle försöka ta oss igenom säkerhetskontrollerna med våra ifyllda gula och blåa blanketter fick vi därför inte passera. Det hela slutade med att vi fick gå tillbaka till bordet med blanketter igen, fylla i andra uppgifter på nya papper och sedan gå till säkerhetskontrollerna vid en annan utgång. Den här gången hade vi skrivit att vi var turister som skulle stanna i två veckor. När personalen vid spärrarna sedan undrade vad vi hade gjort i över en timme på flygplatsen sa Christoffer att han hade tappat sitt pass och att vi hade behövt leta efter det. Den ursäkten fungerade tack och lov, och äntligen fick vi komma in i landet!

På skolbussen som skulle ta oss till skolan fick vi veta att vi inte varit ensamma om att sakna visum. Ingen elev hade fått det. Det verkar som om skolan bara räknade med att alla skulle slinka förbi säkerhetskontrollerna - och det lyckades också alla utom jag och Christoffer göra. Men det känns ändå som dålig stil. Det var inte kul att bli stämplad som "olaglig immigrant" (för det var vi ju förra terminen när de första tre månaderna i Kenya hade passerat, vilket syntes i våra pass) utan att ha vetat själv att man var det.

Nåja, otrevlig början, men det var nog inget annat än ren otur. Förhoppningsvis får vi våra visum snart och kan leva här med vetskapen att vi faktiskt får göra det. Tills dess ska jag ha det trevligt! Ikväll ska jag, Christoffer, Karin och hennes familj ut och äta. Jag ser fram emot det!

Ha en trevlig helg allihop!