Så var sagan slut ...

Det börjar närma sig slutet nu. Förra veckan åkte en av mina närmaste vänner hem och om några timmar åker ytterligare en som betyder mycket för mig. Det känns så otroligt konstigt, så ogreppbart. Jag trodde nästan att det här året aldrig skulle komma till ända; det var först för några dagar sedan som det hela slog mig. Numera är det som om jag ser allting med helt nya ögon.

Till er som funderar på att gå ett år på Svenska skolan: Ta chansen. Det är en helt unik upplevelse att tillbringa nästan ett helt år på ett internat i ett främmande land och man utvecklas något otroligt. Var beredda på många skratt och många härliga minnen - men var också beredda på att det blir många tårar att fälla mot slutet av året, tårar av tacksamhet och tårar av sorg.

Tack till er som har läst och kommenterat. Sådant värmer. Jag är ledsen för att det blev så få uppdateringar mot slutet, hade jag kunnat gå tillbaka i tiden hade jag nog skrivit mer, men som det var nu var tankarna på annat håll. Det kanske kommer något till inlägg här - om det blir för mycket känslor måste jag skriva, jag fungerar så. Men vi får se.

Kramar till er alla.

Longonot

Efter lite mer än en vecka i Nairobi har min hosta kommit tillbaka med full kraft. Riktigt dålig timing, eftersom vi ska bestiga Longonot imorgon. Longonot är en inaktiv vulkan och därför finns det en stor krater på toppen. Jag har aldrig sett varken en vulkan eller en krater, så det vore roligt att kunna följa med, men som jag känner mig just nu är det inte helt säkert att jag kommer kunna. Jag håller tummarna i alla fall.

Tulltrubbel (Christoffers fyndiga rubrik)

I lördags lämnade jag ett snötäckt Stockholm och dagen därpå befann jag mig i Nairobi igen. Det kändes bra då och det känns fortfarande lika bra. Jag har saknat min kenyanska vardag. 

Tyvärr var det dock nära att vi inte ens kom längre än till Jomo Kenyatta Airport. Det visade sig nämligen att Svenska skolan inte hade hunnit ordna visum åt varken mig eller Christoffer. När vi skulle försöka ta oss igenom säkerhetskontrollerna med våra ifyllda gula och blåa blanketter fick vi därför inte passera. Det hela slutade med att vi fick gå tillbaka till bordet med blanketter igen, fylla i andra uppgifter på nya papper och sedan gå till säkerhetskontrollerna vid en annan utgång. Den här gången hade vi skrivit att vi var turister som skulle stanna i två veckor. När personalen vid spärrarna sedan undrade vad vi hade gjort i över en timme på flygplatsen sa Christoffer att han hade tappat sitt pass och att vi hade behövt leta efter det. Den ursäkten fungerade tack och lov, och äntligen fick vi komma in i landet!

På skolbussen som skulle ta oss till skolan fick vi veta att vi inte varit ensamma om att sakna visum. Ingen elev hade fått det. Det verkar som om skolan bara räknade med att alla skulle slinka förbi säkerhetskontrollerna - och det lyckades också alla utom jag och Christoffer göra. Men det känns ändå som dålig stil. Det var inte kul att bli stämplad som "olaglig immigrant" (för det var vi ju förra terminen när de första tre månaderna i Kenya hade passerat, vilket syntes i våra pass) utan att ha vetat själv att man var det.

Nåja, otrevlig början, men det var nog inget annat än ren otur. Förhoppningsvis får vi våra visum snart och kan leva här med vetskapen att vi faktiskt får göra det. Tills dess ska jag ha det trevligt! Ikväll ska jag, Christoffer, Karin och hennes familj ut och äta. Jag ser fram emot det!

Ha en trevlig helg allihop!

Misslyckande

Jag satsar alltid på MVG i skolan - alltid. Men ibland går det dessvärre inte som man hoppas. Det finns stunder då man sitter där tre på natten med en begynnande huvudvärk och skriver så att fingrarna bränner, trots att man knappt minns vad det var man skrev om. Och så finns det stunder då man blickar ner på ett prov med tal som man aldrig i sitt liv vet hur man ska lösa, medan man hör läraren proklamera att bara fem minuter återstår av provtiden. Den senare situationen var jag med om idag. 

Matematik är det värsta ämne jag vet. För att få bra betyg i matematik måste man vara en naturbegåvning på allt som har med logik att göra, annars kan man hälsa hem. Jag är tyvärr inte en naturbegåvning. Jag märker själv hur mycket svårare det är för mig att komma på en lösning än vad det är för exempelvis Christoffer. Varje gång jag räknar tal måste jag ta hjälp av honom, annars fastnar jag så småningom. Det märkliga är att jag för det mesta förstår precis hur man ska tänka när han väl har berättat det, trots att jag minuten innan suttit där som ett frågetecken.

Inför matematikprovet studerade jag som en dåre. Jag var nog den enda som faktiskt räknade vartenda tal i kapitlet, och jag lärde mig alla matematiska metoder utantill. Jag räknade till och med om vissa tal tre-fyra gånger. Jag kämpade. Mitt mål var att kunna en metod för varje sorts tal, eftersom mitt problem inte är själva räknandet, utan att komma på hur jag ska räkna. När jag skulle ha prov visste jag med andra ord precis vilka metoder som skulle användas för de tal som fanns i kapitlet, och därmed kunde jag lösa tal som liknade dem i boken.

Så vad hände? Det gick inte, av ett flertal anledningar. Jag förmodar att det började med att jag fick hjärnsläpp, det var nog nervositeten som tog ut sin rätt. Redan där försvann självförtroendet. Och sedan kände jag mig så otroligt stressad, för varje sekund som gick visste jag att jag hade en sekund mindre på mig. Jag gjorde dock som jag hade lärt mig och väntade med alla tal jag tvekade på till senare, tänkte att jag skulle gå tillbaka efter att jag gjort de andra talen. Men nej, det hann jag inte. Det slutade med att jag lade allt mitt krut på sista talet, som jag trodde skulle gå bra, men som med all säkerhet inte gjorde det. Jag måste ha fått någon siffra fel där någonstans.

Nu sitter jag här och känner att det inte är någon mening att lägga ner alla helger på något som ändå är fruktlöst. Jag har ingen rätt att göra om provet, så mitt slit var förgäves. Jag är osäker på om det kommer gå bra i kursen i slutändan, om jag verkligen kommer lyckas behålla mitt 20.0. Och så är jag arg. Jag är arg för att jag hela tiden bad om diagnoser och annat hjälpmedel och bara fick ett repetitionspapper som inte ens tog upp hälften av det som kom på provet. I min förra skola fick vi alltid en diagnos veckan innan, och det hjälpte mig något enormt! Man kände sig säker när det väl var dags för prov, för man visste ungefär vad för kunskaper som krävdes av en och hur läraren formulerade sina frågor. Det var bra.

Jag har varit ovanligt privat med er nu, jag brukar inte våga dela med mig av såhär mycket på internet. Men jag behövde få utlopp för de upprörda känslorna inom mig. För de maktlösa känslorna, kanske framför allt. Vad har man för makt om man gör sitt yttersta utan att lyckas och sedan inte får en andra chans? Man kan inte göra något.

Thou shalt not steal

För ett par veckor sedan gjorde två elever från Svenska skolan något mycket dumdristigt: de stal en spegel från en nattklubb. Stölden var inte grundad på ett genomtänkt beslut, utan det hela skedde föga förvånande i fyllan och villan. Nattklubben ifråga lade inte märke till att något saknades förrän alla Svenska skolans elever redan hade åkt därifrån. 

I Sverige är attityden mot brott av det här slaget ganska förlåtande, särskilt om de som handlat fel är minderåriga. Hade samma händelse utspelat sig på en svensk nattklubb tror jag att eleverna (eller snarare deras föräldrar) skulle ha kommit undan med böter, om ens det. Men nu hände det här i Kenya och inte i Sverige, något som gör situationen helt annorlunda.

I Kenya dödas ibland tjuvar av lynchmobbar. Skriker någon "tjuv!" samlas genast människor för att gemensamt ta fast förbrytaren, och med jämna mellanrum spårar situationen ur. Någon börjar kanske sparka på den fasttagna stackaren och då är det lätt hänt att andra hänger på.

Denna slags bestraffning är ett relativt nytt fenomen, men det finns en naturlig förklaring till att det har blivit såhär. Den går att sammanfatta med två ord: korrupt polisväsende. Kenyanerna har helt enkelt lärt sig att det inte tjänar någonting till att lämna över brottslingen till polisstationen - då går han/hon fri efter bara några minuter. Polisen är nämligen mutbar, på grund av de låga lönerna inom polisyrket. Således har kenyanerna börjat ta rättvisan i egna händer och själva bestraffa brottslingen.

För att gå tillbaka till eleverna som tog med sig spegeln från nattklubben så blev de som sagt inte upptäckta förrän mycket senare, och jag är inte heller säker på om de hade tvingats utstå en behandling av ovan nämnda slag oavsett. Att vara vit i det här landet ger en speciella förmåner, sorgligt men sant. Men hur som helst blev skolledningen mycket upprörd över händelsen. Faktum är att alla från Svenska skolan som besökte nattklubben den kvällen var nära att bli häktade (nattklubben hade nämligen ingen aning om vilka elever som hade stulit spegeln och ville därför sätta alla i häkte tills de fick reda på det). Det är åtminstone det jag har hört, rykten sprids ju som en löpeld på det här internatet. Som tur var löste sig dock allting till slut. Men tänk vad illa det kunde ha gått egentligen!

En bra dag

Jag brukar undvika att skriva alltför vardagliga inlägg, men idag känner jag att jag bara måste. Höll nämligen ett föredrag nyss och trots att jag var nervös gick det faktiskt riktigt bra! Nu kommer jag nog att vara glad hela dagen.

På lördag börjar vårt höstlov och då kommer alla att åka till Mombasa, en av Kenyas kuststäder. Det ska bli skönt att få ta det lugnt vid stranden i en vecka och slippa tänka på tidsödande skolarbeten. Förresten, visste ni att vi kommer att behöva ha skor på oss när vi badar? Annars kanske vi råkar trampa på sjöborrar!

Jag kan dock inte lova att uppdateringen blir så bra i Mombasa. Jag vet inte alls var det finns internetcafén, eller om det ens går att finna några sådana där vi ska bo. I värsta fall får jag uppdatera sedan när vi har kommit tillbaka. Oavsett så kan ni vänta er massor med bilder!

Sist men inte minst: jag har ju pratat väldigt mycket om Christoffers blogg här och jag antar att flera av er, som känner honom, väntar på att den ska bli klar. Tänkte bara meddela att han har lovat mig att den ska vara färdigställd redan innan Mombasa, så vi får hoppas att han hinner publicera något inlägg i eftermiddag. Självklart länkar jag då, eller också kan ni gå in själva på hans blogg. Jag har lagt in länken i länklistan (som finns i högerkolumnen).

En eftermiddag i Kibera

Idag åkte jag med skolan till Kibera, som är Afrikas största slum. Vi besökte en stödgrupp för kvinnor med HIV/AIDS, en förskola och en grundskola. Det finns så mycket att berätta om upplevelsen, och därför är det jag tar upp här bara en bråkdel. Tyvärr blir inlägget bildlöst, för jag visste inte att man fick ta med sig kameran. Men jag ska se om någon snäll klasskamrat har lust att låna ut lite bilder, så lägger jag upp dem sedan här.

Första anhalten den här eftermiddagen var stödgruppen för kvinnorna med HIV/AIDS. Stödgruppens namn är Power Women Group och deras motto handlar om att inte vara beroende av någon. Jag tycker att det är ett passande motto, då de skapar egna smycken, kläder och väskor som de säljer för att kunna fortsätta driva sin verksamhet. Pengarna som blir över från det får de som lön för det idoga arbete de utför varje dag. Det är svårt att tänka sig hur liten den summan säkert är, och ändå ska den räcka till mat, hyra, utbildning till barnen etc. För vissa räcker den inte, och då tvingas de personerna jobba på två ställen samtidigt. Kan ni tänka er ett sådant liv? Att vara HIV-smittad, ha två heltidsjobb och barn på samma gång! För att inte tala om att bo i ett samhälle där gatorna består av mer avfall än jord, där kranvatten inte existerar och allt annat vatten är förorenat, där kringströvande djur bär på rabies eller andra sjukdomar och där bostäderna är små fallfärdiga skjul! Föds man in i det har man dock inte mycket annat val än att stå ut. 

Från Power Women Group tog vi oss vidare till fots i den stora slummen. Vår guide hade klätt upp sig inför oss: hon bar en guldskimrande klänning. Det var en väldig kontrast jämfört med all smuts runtomkring. När jag väl är inne på ämnet måste jag dock säga det att folk i Kibera inte klär sig i trasor. De klär sig fint. Jag tror, som jag sagt tidigare, att deras kläder kommer från olika humanitära hjälporganisationer. Det var faktiskt bara en person jag såg som jag kan minnas hade smutsiga, sönderrivna kläder, men han hade nog gett upp hoppet på livet. Av det lilla jag hann se av honom så var han drogpåverkad och han hann bara komma några meter förbi oss innan han föll ihop och somnade - om han nu inte föll ihop av någon annan anledning, men det hoppas jag verkligen inte.

Så småningom kom vi fram till förskolan. Det var ungefär hundra barn där just då och den yngsta var två år gammal.  De var så otroligt söta allihop! De flesta var inte det minsta blyga, utan kom fram och tog i hand. Sedan när eleverna med kameror började fotografera samlades alla barnen i stora klungor för att komma med på bild. De gjorde tummen upp och skrattade. 

En liten flicka verkade fästa sig särskilt vid mig. Hon höll mina händer hela tiden och så satt vi och gungade med dem fram och tillbaka. Det verkade nästan vara en slags lek för henne. Någonstans i allt handkramande berättade hon sitt namn för mig, men det var inte det lättaste att uppfatta vad det var. Sedan sa hon att hon var sex år gammal. Efter det pratade hon inte mer, men det uppstod aldrig någon vidare lång tystnad, för hon skrattade alltid åt det vi hittade på. Jag tänker nog åka tillbaka till förskolan inom en snar framtid, och då ska jag lära mig hennes namn.

Efter förskolebesöket vandrade vi vidare till grundskolan. Solen gassade över oss och jag hade tyvärr glömt att ta med mig vatten. (Behöver jag säga att jag har en redig huvudvärk nu? Vätskebrist förmodligen.) Men till slut kom vi fram och fick dela upp oss i par. Varje par skulle in i ett eget klassrum. I det klassrummet vi hamnade satt femtiofem barn i skolbänkarna, trots att själva rummet inte var större än femton kvadratmeter. Barnen blev uppspelta när vi kom och alla ropade "how are you?" om och om igen som i ett mantra. Ganska snabbt märkte vi att det nämligen är så utbildningen går till i Kenya. Läraren/lärarinnan säger något och sedan ska eleverna repetera, repetera, repetera. Jag förstår dock inte hur deras lärarinna står ut med den metoden dag efter dag. Jag upptäckte rätt snabbt att när femtiofem barn skriker i kör så är det helt outhärdligt. Och att skrika i kör verkade de ha övat mycket på! Vi fick höra en hel del sånger, däribland Kenyas nationalsång (som barnen lär sig när de är tre), Blinka lilla stjärna på engelska och ett antal kristna sånger. Det var jättesött, men jag hade velat sänka volymen.

Mellan sångerna blev vi bombarderade med frågor. Inget räcka upp handen-system i Kenya inte! Alla ropade ut sina frågor på en och samma gång och läraren vände örat mot den elev hon fokuserade på för tillfället och översatte åt oss. "What is the name of your president in Sweden?" "Can you sing your national anthem for us?" "How is it to fly in airplanes?" "Are you Christian?" "So you are not Christian?! Do you eat snakes then?" "What is your mother's name? And your father's?" Det var alla möjliga frågor, men vi försökte svara så gott vi kunde.

Nu vet jag nog inte om jag orkar skriva mer, och jag vet inte om ni orkar läsa mer för den delen heller. Men jag kan avsluta med att hälsa att Christoffer har det jättebra i Masai Mara! Han har sett både lejon och flodhästar och nu ska han äta lyxmat. Det verkar överhuvudtaget vara otroligt bra standard på allting där vid Base Camp. Jag ser fram emot lördag!

Valet 2010

Igår hade vi skolval här på Svenska skolan. Resultaten kom redan samma kväll och är som följer:

1. Moderaterna (17 röster)
2. Miljöpartiet (10 röster)
3. Folkpartiet (8 röster)
4. Vänsterpartiet (7 röster)
5. Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ (4 röster vardera)
6. Centern, Piratpartiet och Sverigedemokraterna (2 röster vardera)
7. Kristdemokraterna (1 röst)

Föga förvånande är Moderaternas placering. På Svenska skolan har Moderaterna kommit etta i alla val sedan någon gång på 80-talet (om jag inte fick det hela om bakfoten, men det tror jag inte). Varför det har varit så pratade jag och Karin om lite igår, men av respekt för att Karin kanske inte vill ha sina åsikter publicerade här tänker jag inte spekulera i det just nu. Jag och hon råkar nämligen tycka lite likadant i den frågan.

Miljöpartiets placering är inte heller särskilt märklig. Ungdomar som har växt upp med ett ständigt närvarande miljötänk har säkert åsikter som liknar Miljöpartiets en hel del. Själv sympatiserar jag starkt med Miljöpartiets politik.

Vänsterpartiet är det parti jag röstade på. Jag hade faktiskt ingen speciell åsikt om dem förrän jag för några dagar sedan gick in på http://www.vansterpartiet.se/, men jag ångrar inte att jag gjorde det. Det första som mötte mig var såklart layouten på deras hemsida och det slog mig direkt att det här partiet har satsat på de som det ofta inte brukar satsas tillräckligt på. På sin hemsida har de förutom den vanliga texten även lättläst text, text översatt till andra språk och text anpassad till dem som vill göra ett skolarbete om Vänsterpartiet. De har till och med videor med teckenspråk! Det kallar jag imponerande och framför allt går detta helt ihop med hur jag själv resonerar. För mig är det viktigt att kämpa för att alla ska få samma chanser. "Vi är alla olika. Vi är alla lika." Man är lika mycket värd oavsett om man är invandrare, funktions- eller förståndshandikappad, homo-/bi-/transsexuell,  arbetslös eller anställd, ung eller gammal, kvinna eller man osv. Just det här står Vänsterpartiet för. Med det sagt håller jag självklart inte med dem när det gäller allt, men jag tror nog inte det finns någon med exakt samma åsikter som sitt favoritparti.

Sedan tänkte jag säga ett och annat om Sverigedemokraterna, men jag tvekar. Texten är klar, fast jag är inte säker på om jag vågar publicera den. Den är i alla fall starkt kritisk till Sverigedemokraternas invandringspolitik. Trampar jag någon på tårna om jag lägger upp den i ett separat inlägg?

Foton från Kibera

Skolan har dragit igång på allvar nu med uppsatser, prov och allt vad det innebär. Jag har helt enkelt inte lika mycket tid längre. Men jag tänkte att jag skulle kämpa lite den här helgen och på så sätt förhoppningsvis få det lite lugnare nästföljande vecka. Tills vidare får ni hålla till godo med två av mina bilder från Kibera, den förmodade näst största slummen i hela världen (man vet inte riktigt hur många som bor där). Där finns varken rinnande vatten eller elektricitet, vad jag har förstått, och sopsorteringen är helt uppåt väggarna! Dessutom har bristen på toaletter gett upphov till så kallade "flying toilets" - med andra ord plastpåsar som folk har uträttat sina behov i och sedan slängt ut på gatan. Olika organisationer försöker lösa det här problemet, men än så länge verkar det inte som om någon lösning är i sikte.

Det är svårt att tänka sig att skjul som dessa utgör vissa människors hem och arbetsplatser.

Något jag överväldigades av vid mitt besök i Kibera är hur positiva alla verkar vara, trots misären. De slutar aldrig hoppas på en framtid med drägligare livsförhållanden. På väggar och murar har folk skrivit ner uppmuntrande ord och hur de vill att framtiden ska bli. En mening jag såg som jag tycker är fin är "pray until something happens". På bilden är en annons för Kibera Youth Self Help Group.

Skolstart

Precis som i Sverige har skolundervisningen här dragit igång, men eftersom allt fortfarande är så nytt för oss elever på Svenska skolan har vi haft ett specialschema med färre lektioner och fler gruppaktiviteter (brännboll, volleyboll o.s.v.). Igår var det till och med ordnat så att vi elever fick ta en rundtur i stan med skolans buss! Det var mycket uppskattat. Mjukstarten överhuvudtaget har varit riktigt trevlig och välbehövlig.

En sak jag gillar med Svenska skolan är just det att man bor så nära skollokalerna. Jag börjar 8.30 varje dag, men eftersom jag bor knappt fem minuter från lektionssalarna behöver jag inte gå upp tidigt alls. Tyvärr är det dock rysligt kallt om morgnarna! Det kanske är svårt att tro det med tanke på att Nairobi ligger vid ekvatorn, men så är det. Det är först vid lunchtid som värmen kommer, och då gäller det att ha koll på var man förvarar solfaktorn! Solen är väldigt stark här och man bränner sig lätt. Tack och lov har jag inte bränt mig än i alla fall, men det lär nog hända förr eller senare.

Nej, ska sova nu. Jag som brukar kunna vara uppe hur länge som helst har blivit extremt trött av mig sedan jag kom hit. Dessutom stängs internet av om en kvart och då finns det ingen anledning att stanna uppe ändå. Tips till alla föräldrar som har svårt att få sina barn att gå och lägga sig om nätterna: stäng av internet! Det krävs i princip inte mer än så. 

Godnatt!