Flinka fingrar

Alla dessa öden... Jag har hört så många sorgliga livshistorier vid det här laget att det är svårt att skilja dem från varann. Om jag kunde skulle jag återge varenda en av dem så detaljrikt som möjligt, men det går inte som det är i dagsläget. Nästa gång vi åker någonstans ska jag ta med mig ett anteckningsblock.

Något jag med säkerhet kan säga är dock att jag inte har stött på en enda kenyan som har gett upp. De har allihop kämpat för livet, för familjen och för sina medmänniskor. De har inte haft något val. Utan pengar inget skyddsnät. Här finns ingen stat som tar hand om en, som i Sverige. Vi svenskar är så vana vid den lyxen att jag inte tror vi kan tänka oss hur det är att ständigt leva sitt liv vid kanten av ett stup. För om något går snett faller vi inte lika långt, slår inte i lika hårt som många kenyaner skulle göra. Det är en sanning som är svår att acceptera.

I Kisumu hälsade vi på en kvinna som knuffats över kanten av ödet - hennes make hade gått hädan. På en sekund hade hennes liv fyllts med saknad, och i samma slag försvann hennes och barnens enda inkomstkälla. Kvinnan arbetar därför numera med att fläta mattor av torkad bambu. Det tar henne lång tid att göra klart en matta, men ändå säljer hon dem billigt. Trots det är det få som köper. Kvinnan bor avsides, och det finns dessutom andra som tillverkar mattor i området. Men hon har inget val; det finns inga andra bättre yrken för henne. Hon och hennes familj tvingas leva utan marginaler. Om någon i familjen faller över kanten igen finns det ingen som kan säga om det skulle ordna sig ännu en gång.

Som tur är finns det de som lever under lite drägligare livsförhållanden; människor som till och med ser sig själva som lyckligt lottade. Vi besökte en sådan familj. Jag hade svårt att hålla koll på alla släktband, men det verkade i alla fall vara så att kvinnorna flätade korgar som de sedan sålde, medan mannen i hushållet odlade olika grödor. Kan ni tänka er vad flinka fingrar kvinnorna hade! Jag som själv knappt kan knåpa ihop ett vanligt pärlhalsband.

Unn försöker lära sig hur man flätar. Det ser ut som om det gick bra, men jag tror inte att hon lyckades lära sig tekniken (jag tror inte någon förstod sig på den, ärligt talat). Den bit som redan är färdig flätade den gamla kvinnan bredvid.

Korgar!

Kisumu del 1

Det här får bli ett inlägg som fokuserar på bilder, mest för att jag har det lite stressigt i skolan för tillfället.

Hoppas förresten att julkänslan har börjat infinna sig hos er därhemma, det har den gjort här i alla fall!

Vårt hotell.

Hotellrummet jag bodde i tillsammans med en klasskamrat. Det gick tyvärr inte att få med hela rummet på bild, men ni får åtminstone ett hum om hur det såg ut.

På tisdagsmorgonen (dagen efter att vi anlänt till Kisumu) åkte vi ut på Viktoriasjön. Det första jag lärde mig om sjön var att den tydligen är populär att tvätta bilen i!

Såhär såg båtarna vi åkte i ut.

Ett tag efter att bilden togs dog deras motor. Kanske ska nämna också att det var i närheten av flodhästarna? Nej, jag skojar bara, flodhästarna var en bit bort och dessutom är de inte farliga om dagen, så det hade inte spelat någon roll.

En vattenhyacint.

Såhär grönt är vattnet i Viktoriasjön på vissa stället! Beror på vattenhyacinten, sade guiden. Man förstår varför kenyanerna betraktar vattenhyacinten som ett ogräs.

En traditionell kenyansk barnmorska

En bit utanför Kisumu bor en äldre kvinna som har ägnat nästan hela sitt liv åt att hjälpa till vid förlossningar. Varenda dag i 60 års tid har hon funnits där på olika sätt för blivande mödrar: Hon har masserat deras magar, gett dem smärtstillande ört- och växtblandningar och, när tiden varit inne, förlöst dem. Det har inte varit ovanligt att kvinnor som kommit till henne varit så unga som 14 år, men det är inget som betraktas som märkligt ute på den kenyanska landsbygden. Att kvinnor dör i barnsäng verkar också hända med jämna mellanrum, men när en klasskamrat till mig frågar hur ofta det brukar hända  får hon inget svar.

Den äldre kvinnan och hennes svärdotter.

Snart ska den gamla barnmorskan dra sig tillbaka och låta svärdottern ta över. Frågan är dock hur många gravida kvinnor som i framtiden kommer att välja en förlossning i en hydda ute i bushen framför en förlossning på sjukhus. Redan idag väljer många förstföderskor i Kisumu-området att söka sig till hälsovårdscentraler, och det gäller även de som bor utanför staden. Det ska bli intressant att se hur utvecklingen blir, i det här landet där gammalt och nytt ständigt tycks gå hand i hand.

__________________________

På tal om något helt annat så vill jag be om ursäkt för att jag inte har skrivit på länge. Det har varit lite för mycket på gång samtidigt i skolan och jag har inte hunnit med bloggen. Men de kommande dagarna hoppas jag att tiden och orken att skriva mer finns där! Tack för ert tålamod.

Vi hörs snart igen!

Den kommande veckan ska vi gymnasieelever vara borta på fältstudier. Natureleverna åker till Kakamega-regnskogen och samhällseleverna besöker staden Kisumu, som är Kenyas tredje största stad.

Vi samhällselever har på förhand fått skräddarsy vistelsen i Kisumu en del. Vissa utflykter är självklart obligatoriska, men i övrigt har vi fått välja fritt utifrån det som är möjligt för skolan att ordna. På mitt eget schema finns bland annat ett studiebesök i Vi-skogen, en båttur på Viktoriasjön och en tur till en teplantage. 

Viktoriasjön, Afrikas största sjö.

Jag tror att fältstudieveckan kommer att bli både spännande och intressant! Ska ta så många bilder jag bara orkar så att jag kan visa er hur jag haft det sedan. Ha det bra till dess!

Söndagsutflykt till Westgate

Idag var jag och Karin i Westgate och handlade! Vi tittade mest på kläder och böcker, så typiskt nog slutade det hela med att både hon och jag lämnade köpcentret med ett klädesplagg och en bok var. I mitt fall en bok till Christoffer och i hennes fall en kokbok. 

Förresten har det kommit en ny tjej till internatet. Hon heter Emily (Emelie?) om jag inte missminner mig. Jag har inte hunnit prata så mycket med henne än, men hon verkar vara trevlig!

Mombasa

Färden till Mombasa påbörjades redan sju på lördagsmorgonen förra veckan. Vi var fjorton elever som trängdes tillsammans med många resväskor i en liten buss utan airconditioning - det tog med andra ord inte lång tid för mig att upptäcka hur överflödig min medtagna långärmade tröja var. Men förutom att bussresan var ovanligt svettig förflöt allt som det skulle och efter elva timmar anlände vi till vårt hotell vid kusten.

Hotellrum på rad. Karin, jag och Jennifer bodde tillsammans i ett av dessa. Det var inte ett problemfritt rum vi tilldelades: kroken mitt myggnät satt i ramlade ner två gånger och endast varmvattenkranen i duschen fungerade (därför duschade ingen av oss där - man ville ju inte bli kokt levande).

Stranden vid hotellet. Jag badade aldrig där, eftersom det fanns pool, men jag försökte mitt bästa! Gyttjan (för det fanns knappt någon sand) gjorde att det i princip inte gick att komma ut till vattnet när det var ebb, och jag hade aldrig tid att bada de gånger det var flod. Dessutom fanns det sjögräs på bottnen, vilket inte är mitt favoritunderlag.

Vi hade tyvärr inte speciellt mycket tid över som vi kunde spendera på hotellet, eftersom boardingföräldrarna (de som har hand om oss elever utanför skoltid) anordnade aktiviteter för jämnan. Visserligen var det roligt att få komma ut och se lite mer av Mombasa, men samtidigt var det så outhärdligt hett att man inte ville annat än att ligga och lata sig vid poolen. Nåja, det var nog väldigt bra att jag inte fick alltför många chanser att vara inaktiv. Man ska ju uppleva en stad när man har chansen, inte sant?

Den gamla hamnen. Förut brukade det vimla av dhow-båtar här, men i och med att det nuförtiden tillverkas allt fler båtar av modernare slag syns inte de fina dhow-båtarna så ofta längre.

Vi tog en promenad i den äldre delen av Mombasa. På många ställen låg det skräp vid gatkanterna, men oavsett det var stadsdelen ganska charmig.

Tyggatan, som vi kallade den. Där kunde man köpa kangas och kikoyer, båda två fungerar ungefär som saronger. Man kan vika dem på olika sätt och därigenom skapa klänningar, kjolar, sjalar och väskor på nolltid!

Fort Jesus. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om stället förutom att jag blev helt överväldigad. Det finns en otrolig historia bakom fortet! Och guiden var förresten jättetrevlig.

Jag kan inte påstå att jag är hundraprocentigt säker, men jag kan tänka mig att det här är färjan (eller en av färjorna?) som går från fastlandet till Mombasa. Det verkar i alla fall ha varit väldigt många människor och bilar på färjan!

En dag fick vi chansen att åka och se på ruiner. Jag kände hellre för att stanna på hotellet, men jag ville inte riskera att missa någon intressant upplevelse och åkte därför med ändå. Skamligt nog för mig som kulturmänniska tyckte jag dock inte att ruinerna var särskilt fascinerande, utan lockades istället iväg till stranden nedanför ruinerna. Ja, som ni märker var det enda jag tänkte på i Mombasa hur man undviker hetta.

Kasper och hans hus. Bilden är tagen av Christoffer, fast med min kamera.

Ibland fick vi vara med om saker på hotellet också, som den gången då boardingföräldrarna bokade en kokosnötsplockare. Vi fick också smaka på baobabfrukt.

Kokosnötsplockaren använder sig av reptekniken, det vill säga han binder ett rep mellan sina fötter för att lättare kunna klättra. Den tekniken kan jag stoltsera med att jag redan känner till. Jag lärde mig den när jag var liten genom att kolla på Disneyfilmen Mulan. Vem sa att man inte kan lära sig saker genom att kolla på barnfilm?

Christoffer äter kokosnöt vid poolen.

Christoffer äter baobabfrukt. Den hade samma konsistens som skumgummi och smakade beskt, men den är rik på c-vitamin!

Jag har såklart inte hunnit ta med allt vi var med om nu, men jag tror faktiskt att det får räcka med ett inlägg om Mombasa. 

För övrigt tycker jag att folk kan ta sig tid att skriva lite kommentarer då och då. Jag vill inte låta ohövlig, men med det långsamma internet som finns här och all den tid jag måste lägga ner på att redigera bilder tar det mig åtminstone två timmar att lägga upp ett inlägg som detta. Det är rätt trevligt då att få lite uppmuntran, så att man känner sig sporrad att skriva fler inlägg. 

Nu ska jag gå och äta. Ha det bra så hörs vi snart igen!

Hemma!

Vad jag är glad över att vara tillbaka på internatet igen! Det har varit väldigt skönt med en sol- och badsemester, men jag tror inte att jag skulle ha klarat av en vecka till i Mombasa. Extrem värme är inget för mig; jag vill kunna sova i en sval säng om natten och promenera runt under en barmhärtig sol om dagen.

Jag lovar att berätta allt om hur jag har haft det så snart jag bara orkar, med bilder och hela kittet, men just nu behöver jag få ta det lite lugnt. Långa resor tar på krafterna. Dessutom måste jag pilla ut några sjöborretaggar ur stackars Christoffers fot. Olyckligtvis trampade han på en när vi badade. (Christoffers blogg är förresten färdigställd och ni hittar den här.)

Vi hörs om några timmar!

En bra dag

Jag brukar undvika att skriva alltför vardagliga inlägg, men idag känner jag att jag bara måste. Höll nämligen ett föredrag nyss och trots att jag var nervös gick det faktiskt riktigt bra! Nu kommer jag nog att vara glad hela dagen.

På lördag börjar vårt höstlov och då kommer alla att åka till Mombasa, en av Kenyas kuststäder. Det ska bli skönt att få ta det lugnt vid stranden i en vecka och slippa tänka på tidsödande skolarbeten. Förresten, visste ni att vi kommer att behöva ha skor på oss när vi badar? Annars kanske vi råkar trampa på sjöborrar!

Jag kan dock inte lova att uppdateringen blir så bra i Mombasa. Jag vet inte alls var det finns internetcafén, eller om det ens går att finna några sådana där vi ska bo. I värsta fall får jag uppdatera sedan när vi har kommit tillbaka. Oavsett så kan ni vänta er massor med bilder!

Sist men inte minst: jag har ju pratat väldigt mycket om Christoffers blogg här och jag antar att flera av er, som känner honom, väntar på att den ska bli klar. Tänkte bara meddela att han har lovat mig att den ska vara färdigställd redan innan Mombasa, så vi får hoppas att han hinner publicera något inlägg i eftermiddag. Självklart länkar jag då, eller också kan ni gå in själva på hans blogg. Jag har lagt in länken i länklistan (som finns i högerkolumnen).

Årsdagen

I söndags vaknade jag upp till en underbart fin överraskning: Christoffer hade bakat marängtårta! Tydligen hade jag sagt någon gång i somras att marängtårta är den godaste sorts tårta jag vet, och det hade han lagt på minnet. Det verkar i alla fall som om jag visste vad jag talade om den dagen jag sa det, för tårtan smakade verkligen väldigt bra. Jag tror både Krin och Kasper kan hålla med om det!

På eftermiddagen åkte Christoffer, jag och några andra in till Village Market, som är ett stort område med affärer, restauranger och lekområden för barn. Jag tappade hakan när jag såg stället, för jämfört med de shoppingcenter jag hittills har sett här i Nairobi är Village Market med råge både större och lyxigare. Det märktes direkt att vi befann oss i Westlands, stadsdelen dit mestadels rika kenyaner och västerlänningar söker sig. Hur som helst köpte varken jag eller Christoffer något där, men Karin hade tur och hittade två par jättesnygga örhängen.

Såhär fint var Village Market! Bilden har jag tagit härifrån.

Det är lite synd att jag inte kunde hitta någon bild på varken minigolfen, minigokarten eller vattenrutschkanorna. Hur som helst, den här bilden kommer från Wikipedia.

När de andra så småningom åkte hem stannade jag och Christoffer, eftersom vi hade bokat bord på en restaurang vid namn Epic. Restaurangen är anknuten till Tribe Hotel, vilket förmodligen är ett av de finaste hotellen i Nairobi, men vi kände att det var värt att lägga tvåhundra kronor på att äta gott i en fin miljö. Göra det hela till en oförglömlig kväll. Såhär i efterhand kan jag definitivt säga att jag inte ångrar mig. Jag har nog aldrig varit på ett mer konstfullt utsmyckat ställe, eller för den delen ett ställe som ingett mig så mycket ro. Jag funderar till och med på om det skulle vara möjligt att få med sig några fler dit sedan när vi slutar tvåan och det är dags att åka hem.

Nej, nu ska jag snart kila iväg på lektion! Men lite bilder har jag åtminstone tid att lägga upp. Samtliga bilder på Epic kommer från hotellets hemsida.

Här ute var det nära att vi satt, men vi tänkte att det skulle vara för kallt ute. Det brukar bli det om kvällarna här. Tji fick vi, det var inte ett dugg kallt ute, men det upptäckte vi inte förrän efter middagen. Som tur var löste det sig ändå, för vi fick lov att sitta vid poolen när vi väntade på taxin.

Jag tror de serverar buffé här, men det fanns ingen middagsbuffé så egentligen är väl inte bilden relevant. Ville bara visa den otroligt vackra inredningen.

Mums! Nästan lite synd att vi inte åt efterätt där, men vi ville ju äta upp Christoffers tårta också (som inte hann bli uppäten på morgonen).

Vi satt på stolarna som knappt syns, de längst till höger. De var uppställda längs med fönstren.

Här satt vi, fönstren syns inte på den här bilden heller. (Egentligen hatar jag att man säger "fönstren" i skriftspråk och inte "fönstrena", som man gör i talspråk.)

Hotellets lounge.

För att se fler bilder från hotellet föreslår jag att ni går in på deras hemsida! Jag skrev ut länken däruppe, precis ovanför bilderna.

Masai Mara del 3

Jag hade egentligen tänkt publicera de här bilderna mycket tidigare, men bättre sent än aldrig!

Det finns en verkstad på Base Camp där massajerna kan tillverka souvenirer. Dessa säljs sedan i Base Camps butik (jag köpte med mig ett halsband till mamma och ett armband till mig själv därifrån).

Steven (har jag för mig) och Tina guidar oss till den enda skolan i området.

Skolområdet.

Sovsalen. Vissa av eleverna kommer långväga ifrån och får därför bo på skolan.

Matsalen.

Köket. Riktigt intressant att se måste jag säga. De rätter som vanligen serveras är i princip bara ugali (gröt av majsmjöl), githeri (majs och bönor) och ris med bönor.

Ett av klassrummen.

Sjukhuset. Tidigare fanns det ingenstans att få vård i området. Talek Community Health Centre är ett sjukhus massajerna kan gå till på sina egna villkor, och det är riktigt bra. Man måste förstå att även om det finns ritualer som i västerländska öron kan låta helt befängda, exempelvis kvinnlig omskärelse, så är det ett långt mycket bättre alternativ att utföra dessa ritualer på ett sjukhus än med ohygieniska redskap mitt ute i bushen.

Efter besöket på sjukhuset gick vi till en massajby. Här är massajernas berömda hopp-dans. Den som hoppar högst får de vackraste kvinnorna! Hur tror ni att det kommer att gå för den här killen? Han är säkert en halvmeter upp i luften.

Ellen bär en hatt av lejonman. Riktig lejonman. (Jag har förresten själv också burit den.) Jag frågade hur många lejon massajerna hade tillåtelse att döda, och då sa de en per by. Förut var det inte helt ovanligt att varje krigare dödade ett lejon på egen hand.

Massajkvinnorna med byn i bakgrunden. Dessa kvinnor bygger sina hus på egen hand! Männen gör ingenting för att hjälpa till. När ett hus väl är färdigbyggt tillhör det kvinnan som byggde det, och där brukar hon bo resten av sitt liv. Mannen bor inte med kvinnan permanent, utan flyttar vidare till nästa frus hus när han har gift om sig (de kan gifta om sig obegränsat många gånger).

New Life Home Trust

Idag är jag, Christoffer, gästskribent här i bloggen!

I eftermiddags besökte Anna, Karin, Kasper och jag ett av alla de New Life-barnhem som finns i Kenya. Det är tyvärr inte alltför ovanligt i det här landet att barn överges på grund av att deras föräldrar inte kan ta hand om dem. Vissa barn läggs till och med bara ut på gatan, eller ännu värre!

För 16 år sedan startade därför paret Beckenham ett litet barnhem i Nairobi, New Life. Detta har under åren vuxit sig fram till en organisation som tar hand om hundratals barn på sju barnhem runtom i Kenya. New Life prioriterar barn som har fötts med HIV. Efter några månader av rätt vård och omhändertagande blir dock 90 procent förklarade HIV-negativa! Det finns till och med ett barnhem som speciellt inriktar sig på handikappade barn. Och alltsammans drivs enbart av donationer.

Just det barnhem vi var på är ett av de största, där fanns ett femtiotal barn upp till tre år. Det var vår engelskalärare Zanna som hade anordnat allting, ett stort tack till henne! Vi guidades snabbt runt i de förvånansvärt fräscha och moderna lokalerna, och fick sedan ta hand om småttingarna. De grät, matades och dreglade, och de var så otroligt söta! Speciellt en liten flicka som from som ett lamm somnade i Annas famn fick våra hjärtan att smälta. I de äldre åldrarna var det nästan bara pojkar, just på grund av att flickor lättare adopteras bort. Allt som allt var det en jättemysig och trevlig utflykt, och det kommer definitivt att bli fler besök dit.

Följande bilder är tagna med Annas kamera.

Karin, Kasper och jag i stiliga förkläden.

De äldre barnens lek- och klassrum (de får en introduktion av exempelvis alfabetet innan de börjar i riktig skola).

Anna och Dorothy (hon som somnade).

Jag och Dorothy.

Masai Mara del 2

Under helgen i Masai Mara åkte vi samhällselever på safari tre gånger, så jag hann ta riktigt många bilder! Jag har försökt att välja ut de bästa. 

Jag kan förresten meddela att jag nu har sett alla djur som tillhör "the Big Five", det vill säga leopard, lejon, noshörning, elefant och buffel. Leoparden såg jag dock på ganska långt avstånd och den låg dessutom och gömde sig i ett träd. Samma sak gällde noshörningen, förutom det där med trädet då. Man kan inte få allt här i livet! Men jag är riktigt nöjd ändå.

En lejonhona som är ute på en eftermiddagspromenad. Vi såg förresten väldigt många lejon i Masai Mara, däribland en lejonhane!

Giraffer har jag nästan tröttnat på vid det här laget. Märklig sak att säga verkligen, men ärligt talat är det som om de finns överallt i Masai Mara!

Jag vet inte vilken art den här fågeln tillhör, men den ser i alla fall häftig ut!

Ser ni flodhästen? Bakom den finns en liten flodhästunge, men jag vet inte om just den går att se på den här bilden.

Elefantmamma/-pappa och elefantunge!

Gamar!

En stor buffelhjord.

Triss i geparder!

Jag tycker att geparder är otroligt vackra. Särskilt pälsen!

Gnuer. Vi var i Masai Mara under slutetappen av "the wildebeest migration", eller gnumigrationen (jag har ingen aning om det ordet verkligen finns i svenska språket). Fler än 1,4 miljoner gnuer migrerar varje år från Tanzania till Kenya. Det är ganska mäktigt, eller hur?