Longonot

Efter lite mer än en vecka i Nairobi har min hosta kommit tillbaka med full kraft. Riktigt dålig timing, eftersom vi ska bestiga Longonot imorgon. Longonot är en inaktiv vulkan och därför finns det en stor krater på toppen. Jag har aldrig sett varken en vulkan eller en krater, så det vore roligt att kunna följa med, men som jag känner mig just nu är det inte helt säkert att jag kommer kunna. Jag håller tummarna i alla fall.

Tulltrubbel (Christoffers fyndiga rubrik)

I lördags lämnade jag ett snötäckt Stockholm och dagen därpå befann jag mig i Nairobi igen. Det kändes bra då och det känns fortfarande lika bra. Jag har saknat min kenyanska vardag. 

Tyvärr var det dock nära att vi inte ens kom längre än till Jomo Kenyatta Airport. Det visade sig nämligen att Svenska skolan inte hade hunnit ordna visum åt varken mig eller Christoffer. När vi skulle försöka ta oss igenom säkerhetskontrollerna med våra ifyllda gula och blåa blanketter fick vi därför inte passera. Det hela slutade med att vi fick gå tillbaka till bordet med blanketter igen, fylla i andra uppgifter på nya papper och sedan gå till säkerhetskontrollerna vid en annan utgång. Den här gången hade vi skrivit att vi var turister som skulle stanna i två veckor. När personalen vid spärrarna sedan undrade vad vi hade gjort i över en timme på flygplatsen sa Christoffer att han hade tappat sitt pass och att vi hade behövt leta efter det. Den ursäkten fungerade tack och lov, och äntligen fick vi komma in i landet!

På skolbussen som skulle ta oss till skolan fick vi veta att vi inte varit ensamma om att sakna visum. Ingen elev hade fått det. Det verkar som om skolan bara räknade med att alla skulle slinka förbi säkerhetskontrollerna - och det lyckades också alla utom jag och Christoffer göra. Men det känns ändå som dålig stil. Det var inte kul att bli stämplad som "olaglig immigrant" (för det var vi ju förra terminen när de första tre månaderna i Kenya hade passerat, vilket syntes i våra pass) utan att ha vetat själv att man var det.

Nåja, otrevlig början, men det var nog inget annat än ren otur. Förhoppningsvis får vi våra visum snart och kan leva här med vetskapen att vi faktiskt får göra det. Tills dess ska jag ha det trevligt! Ikväll ska jag, Christoffer, Karin och hennes familj ut och äta. Jag ser fram emot det!

Ha en trevlig helg allihop!

Söndagsutflykt till Westgate

Idag var jag och Karin i Westgate och handlade! Vi tittade mest på kläder och böcker, så typiskt nog slutade det hela med att både hon och jag lämnade köpcentret med ett klädesplagg och en bok var. I mitt fall en bok till Christoffer och i hennes fall en kokbok. 

Förresten har det kommit en ny tjej till internatet. Hon heter Emily (Emelie?) om jag inte missminner mig. Jag har inte hunnit prata så mycket med henne än, men hon verkar vara trevlig!

Hemma!

Vad jag är glad över att vara tillbaka på internatet igen! Det har varit väldigt skönt med en sol- och badsemester, men jag tror inte att jag skulle ha klarat av en vecka till i Mombasa. Extrem värme är inget för mig; jag vill kunna sova i en sval säng om natten och promenera runt under en barmhärtig sol om dagen.

Jag lovar att berätta allt om hur jag har haft det så snart jag bara orkar, med bilder och hela kittet, men just nu behöver jag få ta det lite lugnt. Långa resor tar på krafterna. Dessutom måste jag pilla ut några sjöborretaggar ur stackars Christoffers fot. Olyckligtvis trampade han på en när vi badade. (Christoffers blogg är förresten färdigställd och ni hittar den här.)

Vi hörs om några timmar!

Årsdagen

I söndags vaknade jag upp till en underbart fin överraskning: Christoffer hade bakat marängtårta! Tydligen hade jag sagt någon gång i somras att marängtårta är den godaste sorts tårta jag vet, och det hade han lagt på minnet. Det verkar i alla fall som om jag visste vad jag talade om den dagen jag sa det, för tårtan smakade verkligen väldigt bra. Jag tror både Krin och Kasper kan hålla med om det!

På eftermiddagen åkte Christoffer, jag och några andra in till Village Market, som är ett stort område med affärer, restauranger och lekområden för barn. Jag tappade hakan när jag såg stället, för jämfört med de shoppingcenter jag hittills har sett här i Nairobi är Village Market med råge både större och lyxigare. Det märktes direkt att vi befann oss i Westlands, stadsdelen dit mestadels rika kenyaner och västerlänningar söker sig. Hur som helst köpte varken jag eller Christoffer något där, men Karin hade tur och hittade två par jättesnygga örhängen.

Såhär fint var Village Market! Bilden har jag tagit härifrån.

Det är lite synd att jag inte kunde hitta någon bild på varken minigolfen, minigokarten eller vattenrutschkanorna. Hur som helst, den här bilden kommer från Wikipedia.

När de andra så småningom åkte hem stannade jag och Christoffer, eftersom vi hade bokat bord på en restaurang vid namn Epic. Restaurangen är anknuten till Tribe Hotel, vilket förmodligen är ett av de finaste hotellen i Nairobi, men vi kände att det var värt att lägga tvåhundra kronor på att äta gott i en fin miljö. Göra det hela till en oförglömlig kväll. Såhär i efterhand kan jag definitivt säga att jag inte ångrar mig. Jag har nog aldrig varit på ett mer konstfullt utsmyckat ställe, eller för den delen ett ställe som ingett mig så mycket ro. Jag funderar till och med på om det skulle vara möjligt att få med sig några fler dit sedan när vi slutar tvåan och det är dags att åka hem.

Nej, nu ska jag snart kila iväg på lektion! Men lite bilder har jag åtminstone tid att lägga upp. Samtliga bilder på Epic kommer från hotellets hemsida.

Här ute var det nära att vi satt, men vi tänkte att det skulle vara för kallt ute. Det brukar bli det om kvällarna här. Tji fick vi, det var inte ett dugg kallt ute, men det upptäckte vi inte förrän efter middagen. Som tur var löste det sig ändå, för vi fick lov att sitta vid poolen när vi väntade på taxin.

Jag tror de serverar buffé här, men det fanns ingen middagsbuffé så egentligen är väl inte bilden relevant. Ville bara visa den otroligt vackra inredningen.

Mums! Nästan lite synd att vi inte åt efterätt där, men vi ville ju äta upp Christoffers tårta också (som inte hann bli uppäten på morgonen).

Vi satt på stolarna som knappt syns, de längst till höger. De var uppställda längs med fönstren.

Här satt vi, fönstren syns inte på den här bilden heller. (Egentligen hatar jag att man säger "fönstren" i skriftspråk och inte "fönstrena", som man gör i talspråk.)

Hotellets lounge.

För att se fler bilder från hotellet föreslår jag att ni går in på deras hemsida! Jag skrev ut länken däruppe, precis ovanför bilderna.

New Life Home Trust

Idag är jag, Christoffer, gästskribent här i bloggen!

I eftermiddags besökte Anna, Karin, Kasper och jag ett av alla de New Life-barnhem som finns i Kenya. Det är tyvärr inte alltför ovanligt i det här landet att barn överges på grund av att deras föräldrar inte kan ta hand om dem. Vissa barn läggs till och med bara ut på gatan, eller ännu värre!

För 16 år sedan startade därför paret Beckenham ett litet barnhem i Nairobi, New Life. Detta har under åren vuxit sig fram till en organisation som tar hand om hundratals barn på sju barnhem runtom i Kenya. New Life prioriterar barn som har fötts med HIV. Efter några månader av rätt vård och omhändertagande blir dock 90 procent förklarade HIV-negativa! Det finns till och med ett barnhem som speciellt inriktar sig på handikappade barn. Och alltsammans drivs enbart av donationer.

Just det barnhem vi var på är ett av de största, där fanns ett femtiotal barn upp till tre år. Det var vår engelskalärare Zanna som hade anordnat allting, ett stort tack till henne! Vi guidades snabbt runt i de förvånansvärt fräscha och moderna lokalerna, och fick sedan ta hand om småttingarna. De grät, matades och dreglade, och de var så otroligt söta! Speciellt en liten flicka som from som ett lamm somnade i Annas famn fick våra hjärtan att smälta. I de äldre åldrarna var det nästan bara pojkar, just på grund av att flickor lättare adopteras bort. Allt som allt var det en jättemysig och trevlig utflykt, och det kommer definitivt att bli fler besök dit.

Följande bilder är tagna med Annas kamera.

Karin, Kasper och jag i stiliga förkläden.

De äldre barnens lek- och klassrum (de får en introduktion av exempelvis alfabetet innan de börjar i riktig skola).

Anna och Dorothy (hon som somnade).

Jag och Dorothy.

Ett litet inlägg såhär på kvällskvisten

Allting är färdigpackat inför Masai Mara nu, kläder, toalettartiklar, vattenflaskor och viktigast av allt: resgodis! Tyvärr är inte resgodiset komplett, för saltlakrits går inte att finna någonstans i detta land. Det är knappt att det går att finna lakrits alls, faktiskt. Jag undrar hur det är tänkt att jag ska överleva, saltlakritsfantast som jag är (tack vare mamma!). 

På tal om godis så äter man sockerrör här i Kenya om man är sugen på något sött. Det står försäljare lite varstans med skottkärror fyllda med dessa bambuliknande rör. Att köpa en påse med sockerrörsbitar kostar bara tjugo shilling, alltså knappt två kronor. Man äter sockerrören genom att tugga på dem och sedan spotta ut dem när smaken har försvunnit. Det är ganska gott, smakar mycket fräschare än vad man skulle tro att socker  överhuvudtaget kan smaka.

Annan gatumat som är vanlig här verkar vara majs. Vi har en majskvinna strax utanför skolan, hon är väldigt trevlig. Ibland sitter hon där med hela familjen och grillar majskolvar. Karin, Christoffer, Kasper och jag köper ofta majs från henne. Hon gnider in majskolvarna med en blandning av chili och lime och det gör dem riktigt goda! Även hon tar tjugo shilling betalt.

Ska ta och gå och lägga mig nu! Vi hörs på måndag!

En eftermiddag i Kibera

Idag åkte jag med skolan till Kibera, som är Afrikas största slum. Vi besökte en stödgrupp för kvinnor med HIV/AIDS, en förskola och en grundskola. Det finns så mycket att berätta om upplevelsen, och därför är det jag tar upp här bara en bråkdel. Tyvärr blir inlägget bildlöst, för jag visste inte att man fick ta med sig kameran. Men jag ska se om någon snäll klasskamrat har lust att låna ut lite bilder, så lägger jag upp dem sedan här.

Första anhalten den här eftermiddagen var stödgruppen för kvinnorna med HIV/AIDS. Stödgruppens namn är Power Women Group och deras motto handlar om att inte vara beroende av någon. Jag tycker att det är ett passande motto, då de skapar egna smycken, kläder och väskor som de säljer för att kunna fortsätta driva sin verksamhet. Pengarna som blir över från det får de som lön för det idoga arbete de utför varje dag. Det är svårt att tänka sig hur liten den summan säkert är, och ändå ska den räcka till mat, hyra, utbildning till barnen etc. För vissa räcker den inte, och då tvingas de personerna jobba på två ställen samtidigt. Kan ni tänka er ett sådant liv? Att vara HIV-smittad, ha två heltidsjobb och barn på samma gång! För att inte tala om att bo i ett samhälle där gatorna består av mer avfall än jord, där kranvatten inte existerar och allt annat vatten är förorenat, där kringströvande djur bär på rabies eller andra sjukdomar och där bostäderna är små fallfärdiga skjul! Föds man in i det har man dock inte mycket annat val än att stå ut. 

Från Power Women Group tog vi oss vidare till fots i den stora slummen. Vår guide hade klätt upp sig inför oss: hon bar en guldskimrande klänning. Det var en väldig kontrast jämfört med all smuts runtomkring. När jag väl är inne på ämnet måste jag dock säga det att folk i Kibera inte klär sig i trasor. De klär sig fint. Jag tror, som jag sagt tidigare, att deras kläder kommer från olika humanitära hjälporganisationer. Det var faktiskt bara en person jag såg som jag kan minnas hade smutsiga, sönderrivna kläder, men han hade nog gett upp hoppet på livet. Av det lilla jag hann se av honom så var han drogpåverkad och han hann bara komma några meter förbi oss innan han föll ihop och somnade - om han nu inte föll ihop av någon annan anledning, men det hoppas jag verkligen inte.

Så småningom kom vi fram till förskolan. Det var ungefär hundra barn där just då och den yngsta var två år gammal.  De var så otroligt söta allihop! De flesta var inte det minsta blyga, utan kom fram och tog i hand. Sedan när eleverna med kameror började fotografera samlades alla barnen i stora klungor för att komma med på bild. De gjorde tummen upp och skrattade. 

En liten flicka verkade fästa sig särskilt vid mig. Hon höll mina händer hela tiden och så satt vi och gungade med dem fram och tillbaka. Det verkade nästan vara en slags lek för henne. Någonstans i allt handkramande berättade hon sitt namn för mig, men det var inte det lättaste att uppfatta vad det var. Sedan sa hon att hon var sex år gammal. Efter det pratade hon inte mer, men det uppstod aldrig någon vidare lång tystnad, för hon skrattade alltid åt det vi hittade på. Jag tänker nog åka tillbaka till förskolan inom en snar framtid, och då ska jag lära mig hennes namn.

Efter förskolebesöket vandrade vi vidare till grundskolan. Solen gassade över oss och jag hade tyvärr glömt att ta med mig vatten. (Behöver jag säga att jag har en redig huvudvärk nu? Vätskebrist förmodligen.) Men till slut kom vi fram och fick dela upp oss i par. Varje par skulle in i ett eget klassrum. I det klassrummet vi hamnade satt femtiofem barn i skolbänkarna, trots att själva rummet inte var större än femton kvadratmeter. Barnen blev uppspelta när vi kom och alla ropade "how are you?" om och om igen som i ett mantra. Ganska snabbt märkte vi att det nämligen är så utbildningen går till i Kenya. Läraren/lärarinnan säger något och sedan ska eleverna repetera, repetera, repetera. Jag förstår dock inte hur deras lärarinna står ut med den metoden dag efter dag. Jag upptäckte rätt snabbt att när femtiofem barn skriker i kör så är det helt outhärdligt. Och att skrika i kör verkade de ha övat mycket på! Vi fick höra en hel del sånger, däribland Kenyas nationalsång (som barnen lär sig när de är tre), Blinka lilla stjärna på engelska och ett antal kristna sånger. Det var jättesött, men jag hade velat sänka volymen.

Mellan sångerna blev vi bombarderade med frågor. Inget räcka upp handen-system i Kenya inte! Alla ropade ut sina frågor på en och samma gång och läraren vände örat mot den elev hon fokuserade på för tillfället och översatte åt oss. "What is the name of your president in Sweden?" "Can you sing your national anthem for us?" "How is it to fly in airplanes?" "Are you Christian?" "So you are not Christian?! Do you eat snakes then?" "What is your mother's name? And your father's?" Det var alla möjliga frågor, men vi försökte svara så gott vi kunde.

Nu vet jag nog inte om jag orkar skriva mer, och jag vet inte om ni orkar läsa mer för den delen heller. Men jag kan avsluta med att hälsa att Christoffer har det jättebra i Masai Mara! Han har sett både lejon och flodhästar och nu ska han äta lyxmat. Det verkar överhuvudtaget vara otroligt bra standard på allting där vid Base Camp. Jag ser fram emot lördag!

Dagens utflykter

Som jag har sagt tidigare får man välja vad man vill göra om helgerna. Ingen tvingar med en till något när det gäller ej schemalagda dagsutflykter. Den här lördagen valde jag och några till att åka på TEDx (tack Christoffer som ordnade med allt!) och Earth Dance.

TEDx är ett inofficiellt TED-event. För er som inte vet (och jag antar att ni är ganska många) så står TED för Technology, Entertainment och Design. Ursprungligen utgjorde TED en plattform för föreläsningar inom dessa områden, men de senaste åren har de utökat verksamheten till att inkludera alla möjliga ämnen. Just det TEDx-event vi var på hette "Green City in the Sun" och tog upp Nairobis utveckling ur ett miljöperspektiv. Det var ca tolv föreläsare där, varav en var en norrman som startat företaget Kyoto Energy. Hans tal var väldigt intressant och det var roligt att se när han demonstrerade företagets olika uppfinningar. Jag rekommenderar alla att gå in på Kyoto Energys hemsida och titta runt! Tänk vad dagens teknik kan göra.

Earth Dance var något helt annorlunda. Det var en enda stor fest i miljöns namn. Fint att de gör det för miljön och att delar av intäkterna går till det, men det fanns ingen som helst miljöfokus i övrigt. Jag kände nästan att det där med miljön bara var en ursäkt för att dricka sig vinglig och röka på tills man inte visste var man befann sig längre. Jag och Karin åkte därifrån efter en knapp timme. Nej, kombinationen dålig musik, folk som spiller öl på ens sandaler, höga människor som tafsar och luft som känns som ren cigarettrök var inte särskilt lockande för mig. Men de hade goda cupcakes! 

Så nu sitter jag här i mitt rum. Jag tänker gå och lägga mig nu faktiskt, är riktigt trött. Är glad för att jag kommer vakna upp pigg imorgon, när många andra kommer vara bakfulla.

Utekväll

Varje helg brukar internatet ge oss gymnasieelever möjlighet att få komma ut lite. Vi brukar kunna välja mellan att gå på restaurang, se på bio och åka och dansa på någon nattklubb. (Oroliga föräldrar kan lugna ner sig; jag tror faktiskt att alla i vår umgängeskrets är nykterister.)

Förra helgen valde Karin, Christoffer och jag att gå och fika på café Java. Efteråt gick Christoffer, jag och några till och såg på bio. Vi valde filmen Inception. Den var väl sådär. Jag tror inte man bör analysera just den filmen så mycket som jag satt och gjorde. När jag upptäckte att vissa delar inte alls gick ihop kunde jag knappt leva mig in i handlingen.

Från vänster: Karin, Kasper, Christoffer och Arvid. Eller om man hellre vill göra såhär: stockholmare, göteborgare, stockholmare, göteborgare.

Elsa!

Jag tog med den här bilden egentligen bara för att jag tycker om Christoffers min, haha!

Uppdatering: Jag såg nu senare att jag måste ha varit jättetrött när jag skrev det här inlägget! "Inception" blev "interception" och jag råkade skriva att Kasper är stockholmare och Christoffer göteborgare... Men det är ändrat nu.

Toi market

För ett tag sedan tog jag, Karin, Christoffer och några till från internatet en promenad bort till Toi market. Det var första gången vi var där, och det var verkligen en upplevelse! Förutom att Toi market nog är den största marknaden jag någonsin har sett, så är priserna ofattbart låga - och det gäller inte bara priserna som erbjuds lokalinvånarna, utan även turistpriserna. Jag vet inte var marknadsförsäljarna får sina varor ifrån, men folk säger att de kommer från olika humanitära hjälporganisationer. Om detta stämmer, och det kan det nog mycket väl göra, så betyder det att kläder som doneras till sådana organisationer i exempelvis Sverige till slut kan hamna på Toi market! Där vi västerlänningar så småningom köper upp dem igen... Nej, skämt åsido, självklart var vi västerlänningar som besökte Toi market i minoritet, så jag tror nog det fungerar bra i alla fall. Lokalinvånarna får sina kläder, skor och allt vad det kan vara till en billig penning samtidigt som nya jobbmöjligheter skapas för precis desamma. En bra lösning i mina ögon.

Karin med Toi market i bakgrunden.

Karin och Christoffer med alla marknadsstånden runt sig. Lokalpriset på en tröja i ett sådant här stånd skulle jag tippa på är ca 50-100 shilling, alltså 5-10 kronor. Turistpriset, för sådana som mig med andra ord, låg på ungefär 200 shilling i billigaste laget. Jag fick faktiskt med mig en väldigt fin tröja hem för det priset!

Svenskarnas favoritstånd: Converse-ståndet! Här säljs bara Converse-skor. Alla skor presenteras som de ovan, det vill säga hängande i skosnören tillhörande andra skor. Ett par Converse går på ungefär 1200 shilling här (ca 120 kronor). I Sverige skulle ett par Converse kosta kanske 700 kronor, men det beror på modell och färg.

Förresten, Christoffer håller på och kämpar bäst han kan med sin blogg så den lär nog komma upp om någon vecka. Karins bloggadress fick jag inte reda på förrän nyligen. Den är http://livinginafrica.bloggplatsen.se/, men eftersom hon endast vill att de som känner henne ska kunna läsa bloggen är den lösenordsskyddad. Hur som helst vet ni som känner Karin det nu, så ni kan ju alltid fråga henne om lösenord.