Åh, du ljuva ledighet!

De flesta har nog märkt vid det här laget att jag inte bloggar, och det är för att jag har jullov. Jag åker tillbaka till Nairobi den åttonde, så vi får höras då någon gång! Hoppas ni alla har haft en trevlig jul och jag önskar er ett gott nytt år!

Flinka fingrar

Alla dessa öden... Jag har hört så många sorgliga livshistorier vid det här laget att det är svårt att skilja dem från varann. Om jag kunde skulle jag återge varenda en av dem så detaljrikt som möjligt, men det går inte som det är i dagsläget. Nästa gång vi åker någonstans ska jag ta med mig ett anteckningsblock.

Något jag med säkerhet kan säga är dock att jag inte har stött på en enda kenyan som har gett upp. De har allihop kämpat för livet, för familjen och för sina medmänniskor. De har inte haft något val. Utan pengar inget skyddsnät. Här finns ingen stat som tar hand om en, som i Sverige. Vi svenskar är så vana vid den lyxen att jag inte tror vi kan tänka oss hur det är att ständigt leva sitt liv vid kanten av ett stup. För om något går snett faller vi inte lika långt, slår inte i lika hårt som många kenyaner skulle göra. Det är en sanning som är svår att acceptera.

I Kisumu hälsade vi på en kvinna som knuffats över kanten av ödet - hennes make hade gått hädan. På en sekund hade hennes liv fyllts med saknad, och i samma slag försvann hennes och barnens enda inkomstkälla. Kvinnan arbetar därför numera med att fläta mattor av torkad bambu. Det tar henne lång tid att göra klart en matta, men ändå säljer hon dem billigt. Trots det är det få som köper. Kvinnan bor avsides, och det finns dessutom andra som tillverkar mattor i området. Men hon har inget val; det finns inga andra bättre yrken för henne. Hon och hennes familj tvingas leva utan marginaler. Om någon i familjen faller över kanten igen finns det ingen som kan säga om det skulle ordna sig ännu en gång.

Som tur är finns det de som lever under lite drägligare livsförhållanden; människor som till och med ser sig själva som lyckligt lottade. Vi besökte en sådan familj. Jag hade svårt att hålla koll på alla släktband, men det verkade i alla fall vara så att kvinnorna flätade korgar som de sedan sålde, medan mannen i hushållet odlade olika grödor. Kan ni tänka er vad flinka fingrar kvinnorna hade! Jag som själv knappt kan knåpa ihop ett vanligt pärlhalsband.

Unn försöker lära sig hur man flätar. Det ser ut som om det gick bra, men jag tror inte att hon lyckades lära sig tekniken (jag tror inte någon förstod sig på den, ärligt talat). Den bit som redan är färdig flätade den gamla kvinnan bredvid.

Korgar!

Misslyckande

Jag satsar alltid på MVG i skolan - alltid. Men ibland går det dessvärre inte som man hoppas. Det finns stunder då man sitter där tre på natten med en begynnande huvudvärk och skriver så att fingrarna bränner, trots att man knappt minns vad det var man skrev om. Och så finns det stunder då man blickar ner på ett prov med tal som man aldrig i sitt liv vet hur man ska lösa, medan man hör läraren proklamera att bara fem minuter återstår av provtiden. Den senare situationen var jag med om idag. 

Matematik är det värsta ämne jag vet. För att få bra betyg i matematik måste man vara en naturbegåvning på allt som har med logik att göra, annars kan man hälsa hem. Jag är tyvärr inte en naturbegåvning. Jag märker själv hur mycket svårare det är för mig att komma på en lösning än vad det är för exempelvis Christoffer. Varje gång jag räknar tal måste jag ta hjälp av honom, annars fastnar jag så småningom. Det märkliga är att jag för det mesta förstår precis hur man ska tänka när han väl har berättat det, trots att jag minuten innan suttit där som ett frågetecken.

Inför matematikprovet studerade jag som en dåre. Jag var nog den enda som faktiskt räknade vartenda tal i kapitlet, och jag lärde mig alla matematiska metoder utantill. Jag räknade till och med om vissa tal tre-fyra gånger. Jag kämpade. Mitt mål var att kunna en metod för varje sorts tal, eftersom mitt problem inte är själva räknandet, utan att komma på hur jag ska räkna. När jag skulle ha prov visste jag med andra ord precis vilka metoder som skulle användas för de tal som fanns i kapitlet, och därmed kunde jag lösa tal som liknade dem i boken.

Så vad hände? Det gick inte, av ett flertal anledningar. Jag förmodar att det började med att jag fick hjärnsläpp, det var nog nervositeten som tog ut sin rätt. Redan där försvann självförtroendet. Och sedan kände jag mig så otroligt stressad, för varje sekund som gick visste jag att jag hade en sekund mindre på mig. Jag gjorde dock som jag hade lärt mig och väntade med alla tal jag tvekade på till senare, tänkte att jag skulle gå tillbaka efter att jag gjort de andra talen. Men nej, det hann jag inte. Det slutade med att jag lade allt mitt krut på sista talet, som jag trodde skulle gå bra, men som med all säkerhet inte gjorde det. Jag måste ha fått någon siffra fel där någonstans.

Nu sitter jag här och känner att det inte är någon mening att lägga ner alla helger på något som ändå är fruktlöst. Jag har ingen rätt att göra om provet, så mitt slit var förgäves. Jag är osäker på om det kommer gå bra i kursen i slutändan, om jag verkligen kommer lyckas behålla mitt 20.0. Och så är jag arg. Jag är arg för att jag hela tiden bad om diagnoser och annat hjälpmedel och bara fick ett repetitionspapper som inte ens tog upp hälften av det som kom på provet. I min förra skola fick vi alltid en diagnos veckan innan, och det hjälpte mig något enormt! Man kände sig säker när det väl var dags för prov, för man visste ungefär vad för kunskaper som krävdes av en och hur läraren formulerade sina frågor. Det var bra.

Jag har varit ovanligt privat med er nu, jag brukar inte våga dela med mig av såhär mycket på internet. Men jag behövde få utlopp för de upprörda känslorna inom mig. För de maktlösa känslorna, kanske framför allt. Vad har man för makt om man gör sitt yttersta utan att lyckas och sedan inte får en andra chans? Man kan inte göra något.

Kisumu del 1

Det här får bli ett inlägg som fokuserar på bilder, mest för att jag har det lite stressigt i skolan för tillfället.

Hoppas förresten att julkänslan har börjat infinna sig hos er därhemma, det har den gjort här i alla fall!

Vårt hotell.

Hotellrummet jag bodde i tillsammans med en klasskamrat. Det gick tyvärr inte att få med hela rummet på bild, men ni får åtminstone ett hum om hur det såg ut.

På tisdagsmorgonen (dagen efter att vi anlänt till Kisumu) åkte vi ut på Viktoriasjön. Det första jag lärde mig om sjön var att den tydligen är populär att tvätta bilen i!

Såhär såg båtarna vi åkte i ut.

Ett tag efter att bilden togs dog deras motor. Kanske ska nämna också att det var i närheten av flodhästarna? Nej, jag skojar bara, flodhästarna var en bit bort och dessutom är de inte farliga om dagen, så det hade inte spelat någon roll.

En vattenhyacint.

Såhär grönt är vattnet i Viktoriasjön på vissa stället! Beror på vattenhyacinten, sade guiden. Man förstår varför kenyanerna betraktar vattenhyacinten som ett ogräs.

En traditionell kenyansk barnmorska

En bit utanför Kisumu bor en äldre kvinna som har ägnat nästan hela sitt liv åt att hjälpa till vid förlossningar. Varenda dag i 60 års tid har hon funnits där på olika sätt för blivande mödrar: Hon har masserat deras magar, gett dem smärtstillande ört- och växtblandningar och, när tiden varit inne, förlöst dem. Det har inte varit ovanligt att kvinnor som kommit till henne varit så unga som 14 år, men det är inget som betraktas som märkligt ute på den kenyanska landsbygden. Att kvinnor dör i barnsäng verkar också hända med jämna mellanrum, men när en klasskamrat till mig frågar hur ofta det brukar hända  får hon inget svar.

Den äldre kvinnan och hennes svärdotter.

Snart ska den gamla barnmorskan dra sig tillbaka och låta svärdottern ta över. Frågan är dock hur många gravida kvinnor som i framtiden kommer att välja en förlossning i en hydda ute i bushen framför en förlossning på sjukhus. Redan idag väljer många förstföderskor i Kisumu-området att söka sig till hälsovårdscentraler, och det gäller även de som bor utanför staden. Det ska bli intressant att se hur utvecklingen blir, i det här landet där gammalt och nytt ständigt tycks gå hand i hand.

__________________________

På tal om något helt annat så vill jag be om ursäkt för att jag inte har skrivit på länge. Det har varit lite för mycket på gång samtidigt i skolan och jag har inte hunnit med bloggen. Men de kommande dagarna hoppas jag att tiden och orken att skriva mer finns där! Tack för ert tålamod.

Vi hörs snart igen!

Den kommande veckan ska vi gymnasieelever vara borta på fältstudier. Natureleverna åker till Kakamega-regnskogen och samhällseleverna besöker staden Kisumu, som är Kenyas tredje största stad.

Vi samhällselever har på förhand fått skräddarsy vistelsen i Kisumu en del. Vissa utflykter är självklart obligatoriska, men i övrigt har vi fått välja fritt utifrån det som är möjligt för skolan att ordna. På mitt eget schema finns bland annat ett studiebesök i Vi-skogen, en båttur på Viktoriasjön och en tur till en teplantage. 

Viktoriasjön, Afrikas största sjö.

Jag tror att fältstudieveckan kommer att bli både spännande och intressant! Ska ta så många bilder jag bara orkar så att jag kan visa er hur jag haft det sedan. Ha det bra till dess!

Thou shalt not steal

För ett par veckor sedan gjorde två elever från Svenska skolan något mycket dumdristigt: de stal en spegel från en nattklubb. Stölden var inte grundad på ett genomtänkt beslut, utan det hela skedde föga förvånande i fyllan och villan. Nattklubben ifråga lade inte märke till att något saknades förrän alla Svenska skolans elever redan hade åkt därifrån. 

I Sverige är attityden mot brott av det här slaget ganska förlåtande, särskilt om de som handlat fel är minderåriga. Hade samma händelse utspelat sig på en svensk nattklubb tror jag att eleverna (eller snarare deras föräldrar) skulle ha kommit undan med böter, om ens det. Men nu hände det här i Kenya och inte i Sverige, något som gör situationen helt annorlunda.

I Kenya dödas ibland tjuvar av lynchmobbar. Skriker någon "tjuv!" samlas genast människor för att gemensamt ta fast förbrytaren, och med jämna mellanrum spårar situationen ur. Någon börjar kanske sparka på den fasttagna stackaren och då är det lätt hänt att andra hänger på.

Denna slags bestraffning är ett relativt nytt fenomen, men det finns en naturlig förklaring till att det har blivit såhär. Den går att sammanfatta med två ord: korrupt polisväsende. Kenyanerna har helt enkelt lärt sig att det inte tjänar någonting till att lämna över brottslingen till polisstationen - då går han/hon fri efter bara några minuter. Polisen är nämligen mutbar, på grund av de låga lönerna inom polisyrket. Således har kenyanerna börjat ta rättvisan i egna händer och själva bestraffa brottslingen.

För att gå tillbaka till eleverna som tog med sig spegeln från nattklubben så blev de som sagt inte upptäckta förrän mycket senare, och jag är inte heller säker på om de hade tvingats utstå en behandling av ovan nämnda slag oavsett. Att vara vit i det här landet ger en speciella förmåner, sorgligt men sant. Men hur som helst blev skolledningen mycket upprörd över händelsen. Faktum är att alla från Svenska skolan som besökte nattklubben den kvällen var nära att bli häktade (nattklubben hade nämligen ingen aning om vilka elever som hade stulit spegeln och ville därför sätta alla i häkte tills de fick reda på det). Det är åtminstone det jag har hört, rykten sprids ju som en löpeld på det här internatet. Som tur var löste sig dock allting till slut. Men tänk vad illa det kunde ha gått egentligen!

Söndagsutflykt till Westgate

Idag var jag och Karin i Westgate och handlade! Vi tittade mest på kläder och böcker, så typiskt nog slutade det hela med att både hon och jag lämnade köpcentret med ett klädesplagg och en bok var. I mitt fall en bok till Christoffer och i hennes fall en kokbok. 

Förresten har det kommit en ny tjej till internatet. Hon heter Emily (Emelie?) om jag inte missminner mig. Jag har inte hunnit prata så mycket med henne än, men hon verkar vara trevlig!

Att leva sunt

Jag har aldrig varit en nyttighetsmänniska. För det mesta väljer jag de tillfälliga njutningarna framför sådant som jag vet att min hälsa i längden skulle tjäna på. Däremot inte sagt att jag är överdrivet onyttig - det är jag inte. Jag är bara för lat för att ge mig ut och springa regelbundet och jag undviker inte heller godsaker. 

Men nu har jag bestämt mig för att förändra min livsstil till det bättre! Jag tänker dock inte bry mig om att förbättra min diet, utan enbart fokusera på att träna mer. Jag känner till mina egna tillkortakommanden och därför vet jag att jag måste börja litet för att det ska leda någonstans. Finns det egentligen någon som klarar av att bryta med alla dåliga vanor på en och samma gång? 

Hur som helst tror jag att jag kommer att lyckas bra. Jag har känt mig motiverad till att satsa på fysiska aktiviteter länge, ända sedan jag kom till Svenska skolan faktiskt. Det finns ju så många idrottsmöjligheter häromkring! Man kan simma, gå på gym, löpa, ta danslektioner, spela tennis eller rida, för att nämna några av alternativen. 

Personligen tänker jag nog satsa på att simma, gå på gym, löpa och spela tennis. Simma har jag beslutat mig för att göra åtminstone varannan dag. Jag har redan tjuvstartat och tycker att det känns jättehärligt! Lite kallt visserligen, men när man har kommit igång märker man det inte längre.

I övrigt blir det väl något annat träningstillfälle i veckan, och då är jag fri att välja det jag känner för. Har ju Idrott och hälsa A på schemat också, så jag nöjer mig med simningen + gymma/löpa/spela tennis. Det är förmodligen lagom för mig.

Jag kanske har sagt det förut, men visste ni förresten att kroppen blir mycket bättre på att ta upp syre när man befinner sig så högt upp som vi i Nairobi gör? Det kommer jag att tjäna på om jag satsar på att löpa när jag återvänder till Sverige igen!

På uppdateringsfronten intet nytt...

...kan man säga om man vill vara lite fyndig och hänvisa till Remarque. Den här gången kan jag tyvärr varken skylla på tidsbrist eller lathet, nej, nu är det mycket värre än så: jag har inget att skriva om. Jag har studerat, jag har umgåtts med vänner och jag har roat mig med att surfa på internet. Ungefär så har det varit, och inget av det kände jag att jag ville tråka ut er med att berätta om. Men snart åker vi gymnasieelever iväg på fältstudier, så då kommer jag åtminstone ha något intressant att skriva om!

Igår kom Minna hit från Sverige. Hon är klasskamrat till Christoffer och Karin, själv känner jag henne bara lite grann. Men trots det var det trevligt att umgås lite, även om jag inte kunde vara med dem mer än ett par timmar (jag hade bokat in en tur till barnhemmet New Life).

Nu ikväll har jag tagit det lugnt och haft bakkväll med Karin och Christoffer. Vi har gjort kladdkaka, maränger och äggtoddy. Elevköket är långt ifrån välutrustat, men det gick ändå, tack och lov. Det enda vi saknade i slutändan var en slickepott. När marängerna är klara ska vi ha en liten privat fest och kalasa på godsakerna! Vi lär nog vara näst intill ensamma på internatet, alla andra är ute på klubb iförda maskeradkläder - det är ju Halloween.

I wish you all a happy Halloween!

Det kändes lite halvt om halvt fånigt att sitta och le mot en dator... Och sedan är frågan, hur ler man för att det ska se som bäst ut? Har aldrig ens tänkt på det förut, men å andra sidan brukar jag inte se mig själv annars när jag ler. Det är jag väldigt glad för.