Åh, du ljuva ledighet!

De flesta har nog märkt vid det här laget att jag inte bloggar, och det är för att jag har jullov. Jag åker tillbaka till Nairobi den åttonde, så vi får höras då någon gång! Hoppas ni alla har haft en trevlig jul och jag önskar er ett gott nytt år!

Flinka fingrar

Alla dessa öden... Jag har hört så många sorgliga livshistorier vid det här laget att det är svårt att skilja dem från varann. Om jag kunde skulle jag återge varenda en av dem så detaljrikt som möjligt, men det går inte som det är i dagsläget. Nästa gång vi åker någonstans ska jag ta med mig ett anteckningsblock.

Något jag med säkerhet kan säga är dock att jag inte har stött på en enda kenyan som har gett upp. De har allihop kämpat för livet, för familjen och för sina medmänniskor. De har inte haft något val. Utan pengar inget skyddsnät. Här finns ingen stat som tar hand om en, som i Sverige. Vi svenskar är så vana vid den lyxen att jag inte tror vi kan tänka oss hur det är att ständigt leva sitt liv vid kanten av ett stup. För om något går snett faller vi inte lika långt, slår inte i lika hårt som många kenyaner skulle göra. Det är en sanning som är svår att acceptera.

I Kisumu hälsade vi på en kvinna som knuffats över kanten av ödet - hennes make hade gått hädan. På en sekund hade hennes liv fyllts med saknad, och i samma slag försvann hennes och barnens enda inkomstkälla. Kvinnan arbetar därför numera med att fläta mattor av torkad bambu. Det tar henne lång tid att göra klart en matta, men ändå säljer hon dem billigt. Trots det är det få som köper. Kvinnan bor avsides, och det finns dessutom andra som tillverkar mattor i området. Men hon har inget val; det finns inga andra bättre yrken för henne. Hon och hennes familj tvingas leva utan marginaler. Om någon i familjen faller över kanten igen finns det ingen som kan säga om det skulle ordna sig ännu en gång.

Som tur är finns det de som lever under lite drägligare livsförhållanden; människor som till och med ser sig själva som lyckligt lottade. Vi besökte en sådan familj. Jag hade svårt att hålla koll på alla släktband, men det verkade i alla fall vara så att kvinnorna flätade korgar som de sedan sålde, medan mannen i hushållet odlade olika grödor. Kan ni tänka er vad flinka fingrar kvinnorna hade! Jag som själv knappt kan knåpa ihop ett vanligt pärlhalsband.

Unn försöker lära sig hur man flätar. Det ser ut som om det gick bra, men jag tror inte att hon lyckades lära sig tekniken (jag tror inte någon förstod sig på den, ärligt talat). Den bit som redan är färdig flätade den gamla kvinnan bredvid.

Korgar!

Misslyckande

Jag satsar alltid på MVG i skolan - alltid. Men ibland går det dessvärre inte som man hoppas. Det finns stunder då man sitter där tre på natten med en begynnande huvudvärk och skriver så att fingrarna bränner, trots att man knappt minns vad det var man skrev om. Och så finns det stunder då man blickar ner på ett prov med tal som man aldrig i sitt liv vet hur man ska lösa, medan man hör läraren proklamera att bara fem minuter återstår av provtiden. Den senare situationen var jag med om idag. 

Matematik är det värsta ämne jag vet. För att få bra betyg i matematik måste man vara en naturbegåvning på allt som har med logik att göra, annars kan man hälsa hem. Jag är tyvärr inte en naturbegåvning. Jag märker själv hur mycket svårare det är för mig att komma på en lösning än vad det är för exempelvis Christoffer. Varje gång jag räknar tal måste jag ta hjälp av honom, annars fastnar jag så småningom. Det märkliga är att jag för det mesta förstår precis hur man ska tänka när han väl har berättat det, trots att jag minuten innan suttit där som ett frågetecken.

Inför matematikprovet studerade jag som en dåre. Jag var nog den enda som faktiskt räknade vartenda tal i kapitlet, och jag lärde mig alla matematiska metoder utantill. Jag räknade till och med om vissa tal tre-fyra gånger. Jag kämpade. Mitt mål var att kunna en metod för varje sorts tal, eftersom mitt problem inte är själva räknandet, utan att komma på hur jag ska räkna. När jag skulle ha prov visste jag med andra ord precis vilka metoder som skulle användas för de tal som fanns i kapitlet, och därmed kunde jag lösa tal som liknade dem i boken.

Så vad hände? Det gick inte, av ett flertal anledningar. Jag förmodar att det började med att jag fick hjärnsläpp, det var nog nervositeten som tog ut sin rätt. Redan där försvann självförtroendet. Och sedan kände jag mig så otroligt stressad, för varje sekund som gick visste jag att jag hade en sekund mindre på mig. Jag gjorde dock som jag hade lärt mig och väntade med alla tal jag tvekade på till senare, tänkte att jag skulle gå tillbaka efter att jag gjort de andra talen. Men nej, det hann jag inte. Det slutade med att jag lade allt mitt krut på sista talet, som jag trodde skulle gå bra, men som med all säkerhet inte gjorde det. Jag måste ha fått någon siffra fel där någonstans.

Nu sitter jag här och känner att det inte är någon mening att lägga ner alla helger på något som ändå är fruktlöst. Jag har ingen rätt att göra om provet, så mitt slit var förgäves. Jag är osäker på om det kommer gå bra i kursen i slutändan, om jag verkligen kommer lyckas behålla mitt 20.0. Och så är jag arg. Jag är arg för att jag hela tiden bad om diagnoser och annat hjälpmedel och bara fick ett repetitionspapper som inte ens tog upp hälften av det som kom på provet. I min förra skola fick vi alltid en diagnos veckan innan, och det hjälpte mig något enormt! Man kände sig säker när det väl var dags för prov, för man visste ungefär vad för kunskaper som krävdes av en och hur läraren formulerade sina frågor. Det var bra.

Jag har varit ovanligt privat med er nu, jag brukar inte våga dela med mig av såhär mycket på internet. Men jag behövde få utlopp för de upprörda känslorna inom mig. För de maktlösa känslorna, kanske framför allt. Vad har man för makt om man gör sitt yttersta utan att lyckas och sedan inte får en andra chans? Man kan inte göra något.