Åh, du ljuva ledighet!

De flesta har nog märkt vid det här laget att jag inte bloggar, och det är för att jag har jullov. Jag åker tillbaka till Nairobi den åttonde, så vi får höras då någon gång! Hoppas ni alla har haft en trevlig jul och jag önskar er ett gott nytt år!

Flinka fingrar

Alla dessa öden... Jag har hört så många sorgliga livshistorier vid det här laget att det är svårt att skilja dem från varann. Om jag kunde skulle jag återge varenda en av dem så detaljrikt som möjligt, men det går inte som det är i dagsläget. Nästa gång vi åker någonstans ska jag ta med mig ett anteckningsblock.

Något jag med säkerhet kan säga är dock att jag inte har stött på en enda kenyan som har gett upp. De har allihop kämpat för livet, för familjen och för sina medmänniskor. De har inte haft något val. Utan pengar inget skyddsnät. Här finns ingen stat som tar hand om en, som i Sverige. Vi svenskar är så vana vid den lyxen att jag inte tror vi kan tänka oss hur det är att ständigt leva sitt liv vid kanten av ett stup. För om något går snett faller vi inte lika långt, slår inte i lika hårt som många kenyaner skulle göra. Det är en sanning som är svår att acceptera.

I Kisumu hälsade vi på en kvinna som knuffats över kanten av ödet - hennes make hade gått hädan. På en sekund hade hennes liv fyllts med saknad, och i samma slag försvann hennes och barnens enda inkomstkälla. Kvinnan arbetar därför numera med att fläta mattor av torkad bambu. Det tar henne lång tid att göra klart en matta, men ändå säljer hon dem billigt. Trots det är det få som köper. Kvinnan bor avsides, och det finns dessutom andra som tillverkar mattor i området. Men hon har inget val; det finns inga andra bättre yrken för henne. Hon och hennes familj tvingas leva utan marginaler. Om någon i familjen faller över kanten igen finns det ingen som kan säga om det skulle ordna sig ännu en gång.

Som tur är finns det de som lever under lite drägligare livsförhållanden; människor som till och med ser sig själva som lyckligt lottade. Vi besökte en sådan familj. Jag hade svårt att hålla koll på alla släktband, men det verkade i alla fall vara så att kvinnorna flätade korgar som de sedan sålde, medan mannen i hushållet odlade olika grödor. Kan ni tänka er vad flinka fingrar kvinnorna hade! Jag som själv knappt kan knåpa ihop ett vanligt pärlhalsband.

Unn försöker lära sig hur man flätar. Det ser ut som om det gick bra, men jag tror inte att hon lyckades lära sig tekniken (jag tror inte någon förstod sig på den, ärligt talat). Den bit som redan är färdig flätade den gamla kvinnan bredvid.

Korgar!

Misslyckande

Jag satsar alltid på MVG i skolan - alltid. Men ibland går det dessvärre inte som man hoppas. Det finns stunder då man sitter där tre på natten med en begynnande huvudvärk och skriver så att fingrarna bränner, trots att man knappt minns vad det var man skrev om. Och så finns det stunder då man blickar ner på ett prov med tal som man aldrig i sitt liv vet hur man ska lösa, medan man hör läraren proklamera att bara fem minuter återstår av provtiden. Den senare situationen var jag med om idag. 

Matematik är det värsta ämne jag vet. För att få bra betyg i matematik måste man vara en naturbegåvning på allt som har med logik att göra, annars kan man hälsa hem. Jag är tyvärr inte en naturbegåvning. Jag märker själv hur mycket svårare det är för mig att komma på en lösning än vad det är för exempelvis Christoffer. Varje gång jag räknar tal måste jag ta hjälp av honom, annars fastnar jag så småningom. Det märkliga är att jag för det mesta förstår precis hur man ska tänka när han väl har berättat det, trots att jag minuten innan suttit där som ett frågetecken.

Inför matematikprovet studerade jag som en dåre. Jag var nog den enda som faktiskt räknade vartenda tal i kapitlet, och jag lärde mig alla matematiska metoder utantill. Jag räknade till och med om vissa tal tre-fyra gånger. Jag kämpade. Mitt mål var att kunna en metod för varje sorts tal, eftersom mitt problem inte är själva räknandet, utan att komma på hur jag ska räkna. När jag skulle ha prov visste jag med andra ord precis vilka metoder som skulle användas för de tal som fanns i kapitlet, och därmed kunde jag lösa tal som liknade dem i boken.

Så vad hände? Det gick inte, av ett flertal anledningar. Jag förmodar att det började med att jag fick hjärnsläpp, det var nog nervositeten som tog ut sin rätt. Redan där försvann självförtroendet. Och sedan kände jag mig så otroligt stressad, för varje sekund som gick visste jag att jag hade en sekund mindre på mig. Jag gjorde dock som jag hade lärt mig och väntade med alla tal jag tvekade på till senare, tänkte att jag skulle gå tillbaka efter att jag gjort de andra talen. Men nej, det hann jag inte. Det slutade med att jag lade allt mitt krut på sista talet, som jag trodde skulle gå bra, men som med all säkerhet inte gjorde det. Jag måste ha fått någon siffra fel där någonstans.

Nu sitter jag här och känner att det inte är någon mening att lägga ner alla helger på något som ändå är fruktlöst. Jag har ingen rätt att göra om provet, så mitt slit var förgäves. Jag är osäker på om det kommer gå bra i kursen i slutändan, om jag verkligen kommer lyckas behålla mitt 20.0. Och så är jag arg. Jag är arg för att jag hela tiden bad om diagnoser och annat hjälpmedel och bara fick ett repetitionspapper som inte ens tog upp hälften av det som kom på provet. I min förra skola fick vi alltid en diagnos veckan innan, och det hjälpte mig något enormt! Man kände sig säker när det väl var dags för prov, för man visste ungefär vad för kunskaper som krävdes av en och hur läraren formulerade sina frågor. Det var bra.

Jag har varit ovanligt privat med er nu, jag brukar inte våga dela med mig av såhär mycket på internet. Men jag behövde få utlopp för de upprörda känslorna inom mig. För de maktlösa känslorna, kanske framför allt. Vad har man för makt om man gör sitt yttersta utan att lyckas och sedan inte får en andra chans? Man kan inte göra något.

Kisumu del 1

Det här får bli ett inlägg som fokuserar på bilder, mest för att jag har det lite stressigt i skolan för tillfället.

Hoppas förresten att julkänslan har börjat infinna sig hos er därhemma, det har den gjort här i alla fall!

Vårt hotell.

Hotellrummet jag bodde i tillsammans med en klasskamrat. Det gick tyvärr inte att få med hela rummet på bild, men ni får åtminstone ett hum om hur det såg ut.

På tisdagsmorgonen (dagen efter att vi anlänt till Kisumu) åkte vi ut på Viktoriasjön. Det första jag lärde mig om sjön var att den tydligen är populär att tvätta bilen i!

Såhär såg båtarna vi åkte i ut.

Ett tag efter att bilden togs dog deras motor. Kanske ska nämna också att det var i närheten av flodhästarna? Nej, jag skojar bara, flodhästarna var en bit bort och dessutom är de inte farliga om dagen, så det hade inte spelat någon roll.

En vattenhyacint.

Såhär grönt är vattnet i Viktoriasjön på vissa stället! Beror på vattenhyacinten, sade guiden. Man förstår varför kenyanerna betraktar vattenhyacinten som ett ogräs.

En traditionell kenyansk barnmorska

En bit utanför Kisumu bor en äldre kvinna som har ägnat nästan hela sitt liv åt att hjälpa till vid förlossningar. Varenda dag i 60 års tid har hon funnits där på olika sätt för blivande mödrar: Hon har masserat deras magar, gett dem smärtstillande ört- och växtblandningar och, när tiden varit inne, förlöst dem. Det har inte varit ovanligt att kvinnor som kommit till henne varit så unga som 14 år, men det är inget som betraktas som märkligt ute på den kenyanska landsbygden. Att kvinnor dör i barnsäng verkar också hända med jämna mellanrum, men när en klasskamrat till mig frågar hur ofta det brukar hända  får hon inget svar.

Den äldre kvinnan och hennes svärdotter.

Snart ska den gamla barnmorskan dra sig tillbaka och låta svärdottern ta över. Frågan är dock hur många gravida kvinnor som i framtiden kommer att välja en förlossning i en hydda ute i bushen framför en förlossning på sjukhus. Redan idag väljer många förstföderskor i Kisumu-området att söka sig till hälsovårdscentraler, och det gäller även de som bor utanför staden. Det ska bli intressant att se hur utvecklingen blir, i det här landet där gammalt och nytt ständigt tycks gå hand i hand.

__________________________

På tal om något helt annat så vill jag be om ursäkt för att jag inte har skrivit på länge. Det har varit lite för mycket på gång samtidigt i skolan och jag har inte hunnit med bloggen. Men de kommande dagarna hoppas jag att tiden och orken att skriva mer finns där! Tack för ert tålamod.

Vi hörs snart igen!

Den kommande veckan ska vi gymnasieelever vara borta på fältstudier. Natureleverna åker till Kakamega-regnskogen och samhällseleverna besöker staden Kisumu, som är Kenyas tredje största stad.

Vi samhällselever har på förhand fått skräddarsy vistelsen i Kisumu en del. Vissa utflykter är självklart obligatoriska, men i övrigt har vi fått välja fritt utifrån det som är möjligt för skolan att ordna. På mitt eget schema finns bland annat ett studiebesök i Vi-skogen, en båttur på Viktoriasjön och en tur till en teplantage. 

Viktoriasjön, Afrikas största sjö.

Jag tror att fältstudieveckan kommer att bli både spännande och intressant! Ska ta så många bilder jag bara orkar så att jag kan visa er hur jag haft det sedan. Ha det bra till dess!

Thou shalt not steal

För ett par veckor sedan gjorde två elever från Svenska skolan något mycket dumdristigt: de stal en spegel från en nattklubb. Stölden var inte grundad på ett genomtänkt beslut, utan det hela skedde föga förvånande i fyllan och villan. Nattklubben ifråga lade inte märke till att något saknades förrän alla Svenska skolans elever redan hade åkt därifrån. 

I Sverige är attityden mot brott av det här slaget ganska förlåtande, särskilt om de som handlat fel är minderåriga. Hade samma händelse utspelat sig på en svensk nattklubb tror jag att eleverna (eller snarare deras föräldrar) skulle ha kommit undan med böter, om ens det. Men nu hände det här i Kenya och inte i Sverige, något som gör situationen helt annorlunda.

I Kenya dödas ibland tjuvar av lynchmobbar. Skriker någon "tjuv!" samlas genast människor för att gemensamt ta fast förbrytaren, och med jämna mellanrum spårar situationen ur. Någon börjar kanske sparka på den fasttagna stackaren och då är det lätt hänt att andra hänger på.

Denna slags bestraffning är ett relativt nytt fenomen, men det finns en naturlig förklaring till att det har blivit såhär. Den går att sammanfatta med två ord: korrupt polisväsende. Kenyanerna har helt enkelt lärt sig att det inte tjänar någonting till att lämna över brottslingen till polisstationen - då går han/hon fri efter bara några minuter. Polisen är nämligen mutbar, på grund av de låga lönerna inom polisyrket. Således har kenyanerna börjat ta rättvisan i egna händer och själva bestraffa brottslingen.

För att gå tillbaka till eleverna som tog med sig spegeln från nattklubben så blev de som sagt inte upptäckta förrän mycket senare, och jag är inte heller säker på om de hade tvingats utstå en behandling av ovan nämnda slag oavsett. Att vara vit i det här landet ger en speciella förmåner, sorgligt men sant. Men hur som helst blev skolledningen mycket upprörd över händelsen. Faktum är att alla från Svenska skolan som besökte nattklubben den kvällen var nära att bli häktade (nattklubben hade nämligen ingen aning om vilka elever som hade stulit spegeln och ville därför sätta alla i häkte tills de fick reda på det). Det är åtminstone det jag har hört, rykten sprids ju som en löpeld på det här internatet. Som tur var löste sig dock allting till slut. Men tänk vad illa det kunde ha gått egentligen!

Söndagsutflykt till Westgate

Idag var jag och Karin i Westgate och handlade! Vi tittade mest på kläder och böcker, så typiskt nog slutade det hela med att både hon och jag lämnade köpcentret med ett klädesplagg och en bok var. I mitt fall en bok till Christoffer och i hennes fall en kokbok. 

Förresten har det kommit en ny tjej till internatet. Hon heter Emily (Emelie?) om jag inte missminner mig. Jag har inte hunnit prata så mycket med henne än, men hon verkar vara trevlig!

Att leva sunt

Jag har aldrig varit en nyttighetsmänniska. För det mesta väljer jag de tillfälliga njutningarna framför sådant som jag vet att min hälsa i längden skulle tjäna på. Däremot inte sagt att jag är överdrivet onyttig - det är jag inte. Jag är bara för lat för att ge mig ut och springa regelbundet och jag undviker inte heller godsaker. 

Men nu har jag bestämt mig för att förändra min livsstil till det bättre! Jag tänker dock inte bry mig om att förbättra min diet, utan enbart fokusera på att träna mer. Jag känner till mina egna tillkortakommanden och därför vet jag att jag måste börja litet för att det ska leda någonstans. Finns det egentligen någon som klarar av att bryta med alla dåliga vanor på en och samma gång? 

Hur som helst tror jag att jag kommer att lyckas bra. Jag har känt mig motiverad till att satsa på fysiska aktiviteter länge, ända sedan jag kom till Svenska skolan faktiskt. Det finns ju så många idrottsmöjligheter häromkring! Man kan simma, gå på gym, löpa, ta danslektioner, spela tennis eller rida, för att nämna några av alternativen. 

Personligen tänker jag nog satsa på att simma, gå på gym, löpa och spela tennis. Simma har jag beslutat mig för att göra åtminstone varannan dag. Jag har redan tjuvstartat och tycker att det känns jättehärligt! Lite kallt visserligen, men när man har kommit igång märker man det inte längre.

I övrigt blir det väl något annat träningstillfälle i veckan, och då är jag fri att välja det jag känner för. Har ju Idrott och hälsa A på schemat också, så jag nöjer mig med simningen + gymma/löpa/spela tennis. Det är förmodligen lagom för mig.

Jag kanske har sagt det förut, men visste ni förresten att kroppen blir mycket bättre på att ta upp syre när man befinner sig så högt upp som vi i Nairobi gör? Det kommer jag att tjäna på om jag satsar på att löpa när jag återvänder till Sverige igen!

På uppdateringsfronten intet nytt...

...kan man säga om man vill vara lite fyndig och hänvisa till Remarque. Den här gången kan jag tyvärr varken skylla på tidsbrist eller lathet, nej, nu är det mycket värre än så: jag har inget att skriva om. Jag har studerat, jag har umgåtts med vänner och jag har roat mig med att surfa på internet. Ungefär så har det varit, och inget av det kände jag att jag ville tråka ut er med att berätta om. Men snart åker vi gymnasieelever iväg på fältstudier, så då kommer jag åtminstone ha något intressant att skriva om!

Igår kom Minna hit från Sverige. Hon är klasskamrat till Christoffer och Karin, själv känner jag henne bara lite grann. Men trots det var det trevligt att umgås lite, även om jag inte kunde vara med dem mer än ett par timmar (jag hade bokat in en tur till barnhemmet New Life).

Nu ikväll har jag tagit det lugnt och haft bakkväll med Karin och Christoffer. Vi har gjort kladdkaka, maränger och äggtoddy. Elevköket är långt ifrån välutrustat, men det gick ändå, tack och lov. Det enda vi saknade i slutändan var en slickepott. När marängerna är klara ska vi ha en liten privat fest och kalasa på godsakerna! Vi lär nog vara näst intill ensamma på internatet, alla andra är ute på klubb iförda maskeradkläder - det är ju Halloween.

I wish you all a happy Halloween!

Det kändes lite halvt om halvt fånigt att sitta och le mot en dator... Och sedan är frågan, hur ler man för att det ska se som bäst ut? Har aldrig ens tänkt på det förut, men å andra sidan brukar jag inte se mig själv annars när jag ler. Det är jag väldigt glad för.

Sådant man saknar

Sedan jag skrev sist har jag börjat må mycket bättre. Jag har följt läkarens råd till punkt och pricka, och det verkar som om han visste vad han talade om (som tur var), för nu kan jag till och med svälja utan problem! 

Det han sa går dock stick i stäv med det andra i min omgivning menar. Vissa har till exempel tipsat om att det är bra med glass när man har halsfluss, men det får jag inte ens äta. Inget kallt, sött, kryddigt eller syrligt/surt är tillåtet. Lite tråkigt att dricka varmt vatten till maten varje dag, men annars är det faktiskt helt okej. 

Förresten har jag tänkt en del på vad jag saknar allra mest med att bo hemma i Sverige. Jag har ju varit i Kenya i ungefär tre månader nu, så jag har haft gott om tid att gå runt och längta efter saker och ting. Följande har jag kommit fram till att jag saknar allra mest:

• Familjen och vännerna!
• Varma bad. Jag gissar på att det inte finns något badkar på internatet.
• Saltlakrits, eller svenskt godis överhuvudtaget. Men mest saltlakrits! 
• Rörelsefrihet. Hemma kan jag ta promenader om kvällarna.
• Bra internet!
• Ett privatliv. Lite svårt att upprätthålla ett sådant på ett internat.
• Tystnad. Vad fridfullt det kommer bli när man sover i sin egen säng igen, vad lätt att somna! Ingen som dunkar i väggarna och ingen som spelar hög musik. 

Kan hända att jag har missat något, det är lätt hänt. Men ni kan ju alltid påminna mig om det är något uppenbart jag har glömt!

Hoppas alla mår bra! Önskar er en bra dag.

Halsont

Kenya och mitt immunförsvar är inte vänner. Inte kan det väl vara normalt att behöva åka till Nairobi Hospital två gånger på tre månader? Förra gången tvingades jag dit på grund av en urinvägsinfektion och den här gången måste jag låta en läkare undersöka min hals. Jag har någon form av halsinfektion, skolsyster sa att det såg ut lite som en variant av halsfluss. Så fort hon hade yttrat orden gick jag självklart raka vägen till min spegel och gapade. Oj, vad jag ångrar att jag gjorde det. 

Ni vet hur det är att vara i en parasits våld? När man har exempelvis löss, och man blir så äcklad av sig själv, att man knappt vill röra vid håret (samtidigt som man såklart hyser ett brinnande hat till dessa kryp). Precis så känns det. Jag tänker inte ens beskriva hur min hals ser ut. Jag vill inte. Jag ska hålla min mun stängd tills det där, vad det nu är, försvinner. 

Mombasa

Färden till Mombasa påbörjades redan sju på lördagsmorgonen förra veckan. Vi var fjorton elever som trängdes tillsammans med många resväskor i en liten buss utan airconditioning - det tog med andra ord inte lång tid för mig att upptäcka hur överflödig min medtagna långärmade tröja var. Men förutom att bussresan var ovanligt svettig förflöt allt som det skulle och efter elva timmar anlände vi till vårt hotell vid kusten.

Hotellrum på rad. Karin, jag och Jennifer bodde tillsammans i ett av dessa. Det var inte ett problemfritt rum vi tilldelades: kroken mitt myggnät satt i ramlade ner två gånger och endast varmvattenkranen i duschen fungerade (därför duschade ingen av oss där - man ville ju inte bli kokt levande).

Stranden vid hotellet. Jag badade aldrig där, eftersom det fanns pool, men jag försökte mitt bästa! Gyttjan (för det fanns knappt någon sand) gjorde att det i princip inte gick att komma ut till vattnet när det var ebb, och jag hade aldrig tid att bada de gånger det var flod. Dessutom fanns det sjögräs på bottnen, vilket inte är mitt favoritunderlag.

Vi hade tyvärr inte speciellt mycket tid över som vi kunde spendera på hotellet, eftersom boardingföräldrarna (de som har hand om oss elever utanför skoltid) anordnade aktiviteter för jämnan. Visserligen var det roligt att få komma ut och se lite mer av Mombasa, men samtidigt var det så outhärdligt hett att man inte ville annat än att ligga och lata sig vid poolen. Nåja, det var nog väldigt bra att jag inte fick alltför många chanser att vara inaktiv. Man ska ju uppleva en stad när man har chansen, inte sant?

Den gamla hamnen. Förut brukade det vimla av dhow-båtar här, men i och med att det nuförtiden tillverkas allt fler båtar av modernare slag syns inte de fina dhow-båtarna så ofta längre.

Vi tog en promenad i den äldre delen av Mombasa. På många ställen låg det skräp vid gatkanterna, men oavsett det var stadsdelen ganska charmig.

Tyggatan, som vi kallade den. Där kunde man köpa kangas och kikoyer, båda två fungerar ungefär som saronger. Man kan vika dem på olika sätt och därigenom skapa klänningar, kjolar, sjalar och väskor på nolltid!

Fort Jesus. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om stället förutom att jag blev helt överväldigad. Det finns en otrolig historia bakom fortet! Och guiden var förresten jättetrevlig.

Jag kan inte påstå att jag är hundraprocentigt säker, men jag kan tänka mig att det här är färjan (eller en av färjorna?) som går från fastlandet till Mombasa. Det verkar i alla fall ha varit väldigt många människor och bilar på färjan!

En dag fick vi chansen att åka och se på ruiner. Jag kände hellre för att stanna på hotellet, men jag ville inte riskera att missa någon intressant upplevelse och åkte därför med ändå. Skamligt nog för mig som kulturmänniska tyckte jag dock inte att ruinerna var särskilt fascinerande, utan lockades istället iväg till stranden nedanför ruinerna. Ja, som ni märker var det enda jag tänkte på i Mombasa hur man undviker hetta.

Kasper och hans hus. Bilden är tagen av Christoffer, fast med min kamera.

Ibland fick vi vara med om saker på hotellet också, som den gången då boardingföräldrarna bokade en kokosnötsplockare. Vi fick också smaka på baobabfrukt.

Kokosnötsplockaren använder sig av reptekniken, det vill säga han binder ett rep mellan sina fötter för att lättare kunna klättra. Den tekniken kan jag stoltsera med att jag redan känner till. Jag lärde mig den när jag var liten genom att kolla på Disneyfilmen Mulan. Vem sa att man inte kan lära sig saker genom att kolla på barnfilm?

Christoffer äter kokosnöt vid poolen.

Christoffer äter baobabfrukt. Den hade samma konsistens som skumgummi och smakade beskt, men den är rik på c-vitamin!

Jag har såklart inte hunnit ta med allt vi var med om nu, men jag tror faktiskt att det får räcka med ett inlägg om Mombasa. 

För övrigt tycker jag att folk kan ta sig tid att skriva lite kommentarer då och då. Jag vill inte låta ohövlig, men med det långsamma internet som finns här och all den tid jag måste lägga ner på att redigera bilder tar det mig åtminstone två timmar att lägga upp ett inlägg som detta. Det är rätt trevligt då att få lite uppmuntran, så att man känner sig sporrad att skriva fler inlägg. 

Nu ska jag gå och äta. Ha det bra så hörs vi snart igen!

Hemma!

Vad jag är glad över att vara tillbaka på internatet igen! Det har varit väldigt skönt med en sol- och badsemester, men jag tror inte att jag skulle ha klarat av en vecka till i Mombasa. Extrem värme är inget för mig; jag vill kunna sova i en sval säng om natten och promenera runt under en barmhärtig sol om dagen.

Jag lovar att berätta allt om hur jag har haft det så snart jag bara orkar, med bilder och hela kittet, men just nu behöver jag få ta det lite lugnt. Långa resor tar på krafterna. Dessutom måste jag pilla ut några sjöborretaggar ur stackars Christoffers fot. Olyckligtvis trampade han på en när vi badade. (Christoffers blogg är förresten färdigställd och ni hittar den här.)

Vi hörs om några timmar!

En bra dag

Jag brukar undvika att skriva alltför vardagliga inlägg, men idag känner jag att jag bara måste. Höll nämligen ett föredrag nyss och trots att jag var nervös gick det faktiskt riktigt bra! Nu kommer jag nog att vara glad hela dagen.

På lördag börjar vårt höstlov och då kommer alla att åka till Mombasa, en av Kenyas kuststäder. Det ska bli skönt att få ta det lugnt vid stranden i en vecka och slippa tänka på tidsödande skolarbeten. Förresten, visste ni att vi kommer att behöva ha skor på oss när vi badar? Annars kanske vi råkar trampa på sjöborrar!

Jag kan dock inte lova att uppdateringen blir så bra i Mombasa. Jag vet inte alls var det finns internetcafén, eller om det ens går att finna några sådana där vi ska bo. I värsta fall får jag uppdatera sedan när vi har kommit tillbaka. Oavsett så kan ni vänta er massor med bilder!

Sist men inte minst: jag har ju pratat väldigt mycket om Christoffers blogg här och jag antar att flera av er, som känner honom, väntar på att den ska bli klar. Tänkte bara meddela att han har lovat mig att den ska vara färdigställd redan innan Mombasa, så vi får hoppas att han hinner publicera något inlägg i eftermiddag. Självklart länkar jag då, eller också kan ni gå in själva på hans blogg. Jag har lagt in länken i länklistan (som finns i högerkolumnen).

Årsdagen

I söndags vaknade jag upp till en underbart fin överraskning: Christoffer hade bakat marängtårta! Tydligen hade jag sagt någon gång i somras att marängtårta är den godaste sorts tårta jag vet, och det hade han lagt på minnet. Det verkar i alla fall som om jag visste vad jag talade om den dagen jag sa det, för tårtan smakade verkligen väldigt bra. Jag tror både Krin och Kasper kan hålla med om det!

På eftermiddagen åkte Christoffer, jag och några andra in till Village Market, som är ett stort område med affärer, restauranger och lekområden för barn. Jag tappade hakan när jag såg stället, för jämfört med de shoppingcenter jag hittills har sett här i Nairobi är Village Market med råge både större och lyxigare. Det märktes direkt att vi befann oss i Westlands, stadsdelen dit mestadels rika kenyaner och västerlänningar söker sig. Hur som helst köpte varken jag eller Christoffer något där, men Karin hade tur och hittade två par jättesnygga örhängen.

Såhär fint var Village Market! Bilden har jag tagit härifrån.

Det är lite synd att jag inte kunde hitta någon bild på varken minigolfen, minigokarten eller vattenrutschkanorna. Hur som helst, den här bilden kommer från Wikipedia.

När de andra så småningom åkte hem stannade jag och Christoffer, eftersom vi hade bokat bord på en restaurang vid namn Epic. Restaurangen är anknuten till Tribe Hotel, vilket förmodligen är ett av de finaste hotellen i Nairobi, men vi kände att det var värt att lägga tvåhundra kronor på att äta gott i en fin miljö. Göra det hela till en oförglömlig kväll. Såhär i efterhand kan jag definitivt säga att jag inte ångrar mig. Jag har nog aldrig varit på ett mer konstfullt utsmyckat ställe, eller för den delen ett ställe som ingett mig så mycket ro. Jag funderar till och med på om det skulle vara möjligt att få med sig några fler dit sedan när vi slutar tvåan och det är dags att åka hem.

Nej, nu ska jag snart kila iväg på lektion! Men lite bilder har jag åtminstone tid att lägga upp. Samtliga bilder på Epic kommer från hotellets hemsida.

Här ute var det nära att vi satt, men vi tänkte att det skulle vara för kallt ute. Det brukar bli det om kvällarna här. Tji fick vi, det var inte ett dugg kallt ute, men det upptäckte vi inte förrän efter middagen. Som tur var löste det sig ändå, för vi fick lov att sitta vid poolen när vi väntade på taxin.

Jag tror de serverar buffé här, men det fanns ingen middagsbuffé så egentligen är väl inte bilden relevant. Ville bara visa den otroligt vackra inredningen.

Mums! Nästan lite synd att vi inte åt efterätt där, men vi ville ju äta upp Christoffers tårta också (som inte hann bli uppäten på morgonen).

Vi satt på stolarna som knappt syns, de längst till höger. De var uppställda längs med fönstren.

Här satt vi, fönstren syns inte på den här bilden heller. (Egentligen hatar jag att man säger "fönstren" i skriftspråk och inte "fönstrena", som man gör i talspråk.)

Hotellets lounge.

För att se fler bilder från hotellet föreslår jag att ni går in på deras hemsida! Jag skrev ut länken däruppe, precis ovanför bilderna.

Masai Mara del 3

Jag hade egentligen tänkt publicera de här bilderna mycket tidigare, men bättre sent än aldrig!

Det finns en verkstad på Base Camp där massajerna kan tillverka souvenirer. Dessa säljs sedan i Base Camps butik (jag köpte med mig ett halsband till mamma och ett armband till mig själv därifrån).

Steven (har jag för mig) och Tina guidar oss till den enda skolan i området.

Skolområdet.

Sovsalen. Vissa av eleverna kommer långväga ifrån och får därför bo på skolan.

Matsalen.

Köket. Riktigt intressant att se måste jag säga. De rätter som vanligen serveras är i princip bara ugali (gröt av majsmjöl), githeri (majs och bönor) och ris med bönor.

Ett av klassrummen.

Sjukhuset. Tidigare fanns det ingenstans att få vård i området. Talek Community Health Centre är ett sjukhus massajerna kan gå till på sina egna villkor, och det är riktigt bra. Man måste förstå att även om det finns ritualer som i västerländska öron kan låta helt befängda, exempelvis kvinnlig omskärelse, så är det ett långt mycket bättre alternativ att utföra dessa ritualer på ett sjukhus än med ohygieniska redskap mitt ute i bushen.

Efter besöket på sjukhuset gick vi till en massajby. Här är massajernas berömda hopp-dans. Den som hoppar högst får de vackraste kvinnorna! Hur tror ni att det kommer att gå för den här killen? Han är säkert en halvmeter upp i luften.

Ellen bär en hatt av lejonman. Riktig lejonman. (Jag har förresten själv också burit den.) Jag frågade hur många lejon massajerna hade tillåtelse att döda, och då sa de en per by. Förut var det inte helt ovanligt att varje krigare dödade ett lejon på egen hand.

Massajkvinnorna med byn i bakgrunden. Dessa kvinnor bygger sina hus på egen hand! Männen gör ingenting för att hjälpa till. När ett hus väl är färdigbyggt tillhör det kvinnan som byggde det, och där brukar hon bo resten av sitt liv. Mannen bor inte med kvinnan permanent, utan flyttar vidare till nästa frus hus när han har gift om sig (de kan gifta om sig obegränsat många gånger).

Att älska

I början av ettan i gymnasiet kände jag mig hemskt ensam och förvirrad. Jag upplevde det som om jag inte kunde få några nya vänner hur mycket jag än försökte - och försökte gjorde jag verkligen. Jag pratade med så många jag bara kunde, hängde på folk om de skulle någonstans och såg alltid till att para ihop mig med någon på lektionerna. Jag tänkte att så länge jag var social skulle det hela ordna sig till slut, men det gjorde det inte. Till min stora förtvivlan märkte jag istället hur umgängesgrupper började formas, och jag insåg att jag själv inte tillhörde någon av dem. I och med den insikten slog min självkänsla i botten.

Det var under den här mycket kaotiskt känslosamma perioden jag lärde känna Christoffer. Han var inte som någon annan jag träffat tidigare, han var unik. När Christoffer var i närheten var det som om den gråa vardagen lystes upp och fylldes med färg. Man kunde helt enkelt inte vara nedstämd när han kom med sina extremt dåliga skämt, eller när han skulle krama en utan anledning. Dessutom var han för det mesta så barnsligt glad, han kunde se det positiva i allt. Till och med när han tappade bort sitt SL-kort höll han humöret uppe. Det skulle inte få förstöra hans dag, sa han.

Samtidigt gick det även att prata om allvarligare ting med Christoffer. Jag kunde berätta för honom om hur dåligt jag ibland mådde och han lyssnade och förstod. Jag kunde elda upp mig över diverse orättvisor i samhället och han pratade på lika intensivt själv. Jag kunde föra djupa diskussioner med honom om livet, döden och allt däremellan och han utvecklade samtalen vidare med nya, intressanta frågeställningar. Och om vi var oense om något argumenterade vi för våra respektive åsikter tills någon av oss till slut insåg att den andres ståndpunkt var bättre (för vi har aldrig fortsatt vara oeniga om något efter att ha talat om det).

Det var redan väldigt tidigt självklart att det skulle bli vi.

Nu har det gått ett år minus en dag sedan dagen vi blev ihop, den 10 oktober 2009. Vi båda har förändrats sedan dess, utvecklats framåt, men vi har inte glidit isär varandra för det. För var dag kommer vi snarare varandra närmare och jag tror och hoppas att det kommer gå minst lika bra även i framtiden. Om än inte för alltid, så för ett bra tag till. Så imorgon tänker vi fira, jag och Christoffer. Vi tänker fira att vårt förhållande är byggt på respekt och kärlek - precis som alla förhållanden borde vara.

New Life Home Trust

Idag är jag, Christoffer, gästskribent här i bloggen!

I eftermiddags besökte Anna, Karin, Kasper och jag ett av alla de New Life-barnhem som finns i Kenya. Det är tyvärr inte alltför ovanligt i det här landet att barn överges på grund av att deras föräldrar inte kan ta hand om dem. Vissa barn läggs till och med bara ut på gatan, eller ännu värre!

För 16 år sedan startade därför paret Beckenham ett litet barnhem i Nairobi, New Life. Detta har under åren vuxit sig fram till en organisation som tar hand om hundratals barn på sju barnhem runtom i Kenya. New Life prioriterar barn som har fötts med HIV. Efter några månader av rätt vård och omhändertagande blir dock 90 procent förklarade HIV-negativa! Det finns till och med ett barnhem som speciellt inriktar sig på handikappade barn. Och alltsammans drivs enbart av donationer.

Just det barnhem vi var på är ett av de största, där fanns ett femtiotal barn upp till tre år. Det var vår engelskalärare Zanna som hade anordnat allting, ett stort tack till henne! Vi guidades snabbt runt i de förvånansvärt fräscha och moderna lokalerna, och fick sedan ta hand om småttingarna. De grät, matades och dreglade, och de var så otroligt söta! Speciellt en liten flicka som from som ett lamm somnade i Annas famn fick våra hjärtan att smälta. I de äldre åldrarna var det nästan bara pojkar, just på grund av att flickor lättare adopteras bort. Allt som allt var det en jättemysig och trevlig utflykt, och det kommer definitivt att bli fler besök dit.

Följande bilder är tagna med Annas kamera.

Karin, Kasper och jag i stiliga förkläden.

De äldre barnens lek- och klassrum (de får en introduktion av exempelvis alfabetet innan de börjar i riktig skola).

Anna och Dorothy (hon som somnade).

Jag och Dorothy.