Tillbaka i storstaden

Nu har jag kommit tillbaka från bushen! Med mig har jag en del souvenirer och ett nyligen upptäckt litet husdjur, nämligen en fästing. Jag hoppas att den trivs i min papperskorg.

Jag ska berätta utförligt om den upplevelsespäckade helgen så snart jag bara kan, men just nu måste jag prioritera studierna.Ville bara hälsa att allt är utmärkt med mig och att jag har haft det trevligt! Jag hoppas ni mår lika bra som jag! Christoffer hälsar också.

En av alla safaribussarna! En massajkvinna försöker sälja sina smycken.

Ett litet inlägg såhär på kvällskvisten

Allting är färdigpackat inför Masai Mara nu, kläder, toalettartiklar, vattenflaskor och viktigast av allt: resgodis! Tyvärr är inte resgodiset komplett, för saltlakrits går inte att finna någonstans i detta land. Det är knappt att det går att finna lakrits alls, faktiskt. Jag undrar hur det är tänkt att jag ska överleva, saltlakritsfantast som jag är (tack vare mamma!). 

På tal om godis så äter man sockerrör här i Kenya om man är sugen på något sött. Det står försäljare lite varstans med skottkärror fyllda med dessa bambuliknande rör. Att köpa en påse med sockerrörsbitar kostar bara tjugo shilling, alltså knappt två kronor. Man äter sockerrören genom att tugga på dem och sedan spotta ut dem när smaken har försvunnit. Det är ganska gott, smakar mycket fräschare än vad man skulle tro att socker  överhuvudtaget kan smaka.

Annan gatumat som är vanlig här verkar vara majs. Vi har en majskvinna strax utanför skolan, hon är väldigt trevlig. Ibland sitter hon där med hela familjen och grillar majskolvar. Karin, Christoffer, Kasper och jag köper ofta majs från henne. Hon gnider in majskolvarna med en blandning av chili och lime och det gör dem riktigt goda! Även hon tar tjugo shilling betalt.

Ska ta och gå och lägga mig nu! Vi hörs på måndag!

En eftermiddag i Kibera

Idag åkte jag med skolan till Kibera, som är Afrikas största slum. Vi besökte en stödgrupp för kvinnor med HIV/AIDS, en förskola och en grundskola. Det finns så mycket att berätta om upplevelsen, och därför är det jag tar upp här bara en bråkdel. Tyvärr blir inlägget bildlöst, för jag visste inte att man fick ta med sig kameran. Men jag ska se om någon snäll klasskamrat har lust att låna ut lite bilder, så lägger jag upp dem sedan här.

Första anhalten den här eftermiddagen var stödgruppen för kvinnorna med HIV/AIDS. Stödgruppens namn är Power Women Group och deras motto handlar om att inte vara beroende av någon. Jag tycker att det är ett passande motto, då de skapar egna smycken, kläder och väskor som de säljer för att kunna fortsätta driva sin verksamhet. Pengarna som blir över från det får de som lön för det idoga arbete de utför varje dag. Det är svårt att tänka sig hur liten den summan säkert är, och ändå ska den räcka till mat, hyra, utbildning till barnen etc. För vissa räcker den inte, och då tvingas de personerna jobba på två ställen samtidigt. Kan ni tänka er ett sådant liv? Att vara HIV-smittad, ha två heltidsjobb och barn på samma gång! För att inte tala om att bo i ett samhälle där gatorna består av mer avfall än jord, där kranvatten inte existerar och allt annat vatten är förorenat, där kringströvande djur bär på rabies eller andra sjukdomar och där bostäderna är små fallfärdiga skjul! Föds man in i det har man dock inte mycket annat val än att stå ut. 

Från Power Women Group tog vi oss vidare till fots i den stora slummen. Vår guide hade klätt upp sig inför oss: hon bar en guldskimrande klänning. Det var en väldig kontrast jämfört med all smuts runtomkring. När jag väl är inne på ämnet måste jag dock säga det att folk i Kibera inte klär sig i trasor. De klär sig fint. Jag tror, som jag sagt tidigare, att deras kläder kommer från olika humanitära hjälporganisationer. Det var faktiskt bara en person jag såg som jag kan minnas hade smutsiga, sönderrivna kläder, men han hade nog gett upp hoppet på livet. Av det lilla jag hann se av honom så var han drogpåverkad och han hann bara komma några meter förbi oss innan han föll ihop och somnade - om han nu inte föll ihop av någon annan anledning, men det hoppas jag verkligen inte.

Så småningom kom vi fram till förskolan. Det var ungefär hundra barn där just då och den yngsta var två år gammal.  De var så otroligt söta allihop! De flesta var inte det minsta blyga, utan kom fram och tog i hand. Sedan när eleverna med kameror började fotografera samlades alla barnen i stora klungor för att komma med på bild. De gjorde tummen upp och skrattade. 

En liten flicka verkade fästa sig särskilt vid mig. Hon höll mina händer hela tiden och så satt vi och gungade med dem fram och tillbaka. Det verkade nästan vara en slags lek för henne. Någonstans i allt handkramande berättade hon sitt namn för mig, men det var inte det lättaste att uppfatta vad det var. Sedan sa hon att hon var sex år gammal. Efter det pratade hon inte mer, men det uppstod aldrig någon vidare lång tystnad, för hon skrattade alltid åt det vi hittade på. Jag tänker nog åka tillbaka till förskolan inom en snar framtid, och då ska jag lära mig hennes namn.

Efter förskolebesöket vandrade vi vidare till grundskolan. Solen gassade över oss och jag hade tyvärr glömt att ta med mig vatten. (Behöver jag säga att jag har en redig huvudvärk nu? Vätskebrist förmodligen.) Men till slut kom vi fram och fick dela upp oss i par. Varje par skulle in i ett eget klassrum. I det klassrummet vi hamnade satt femtiofem barn i skolbänkarna, trots att själva rummet inte var större än femton kvadratmeter. Barnen blev uppspelta när vi kom och alla ropade "how are you?" om och om igen som i ett mantra. Ganska snabbt märkte vi att det nämligen är så utbildningen går till i Kenya. Läraren/lärarinnan säger något och sedan ska eleverna repetera, repetera, repetera. Jag förstår dock inte hur deras lärarinna står ut med den metoden dag efter dag. Jag upptäckte rätt snabbt att när femtiofem barn skriker i kör så är det helt outhärdligt. Och att skrika i kör verkade de ha övat mycket på! Vi fick höra en hel del sånger, däribland Kenyas nationalsång (som barnen lär sig när de är tre), Blinka lilla stjärna på engelska och ett antal kristna sånger. Det var jättesött, men jag hade velat sänka volymen.

Mellan sångerna blev vi bombarderade med frågor. Inget räcka upp handen-system i Kenya inte! Alla ropade ut sina frågor på en och samma gång och läraren vände örat mot den elev hon fokuserade på för tillfället och översatte åt oss. "What is the name of your president in Sweden?" "Can you sing your national anthem for us?" "How is it to fly in airplanes?" "Are you Christian?" "So you are not Christian?! Do you eat snakes then?" "What is your mother's name? And your father's?" Det var alla möjliga frågor, men vi försökte svara så gott vi kunde.

Nu vet jag nog inte om jag orkar skriva mer, och jag vet inte om ni orkar läsa mer för den delen heller. Men jag kan avsluta med att hälsa att Christoffer har det jättebra i Masai Mara! Han har sett både lejon och flodhästar och nu ska han äta lyxmat. Det verkar överhuvudtaget vara otroligt bra standard på allting där vid Base Camp. Jag ser fram emot lördag!

Masai Mara

På lördag åker alla som går samhällslinjen till Masai Mara. Masai Mara ligger precis som Hell's Gate i Rift Valley, eller Östafrikanska gravsänkesystemet som vi säger på svenska. De senaste dagarna har vi matats med information om hur det kommer att bli där, och jag tänkte att jag kunde dela med mig lite av det som  har sagts.

Först och främst måste man resa dit. Det ser inte ut att vara speciellt långt från Nairobi till Masai Mara om man ser på kartan nedan, men tydligen tar det ett bra tag att åka dit med bil eller buss. Vi har fått höra att det kommer att ta sex timmar om vi har tur, men att det annars förmodligen tar runt åtta timmar. Detta beror på dåliga vägar. Det är bara första timmen vi kommer att kunna åka på asfalterade vägar, därefter lär vägarna vara i så dåligt skick att våra busschaufförer för det mesta kommer föredra att fortsätta köra i diket. Tydligen finns det också en smärre risk att vi inte kommer fram överhuvudtaget. Visst låter det helt ofattbart! Jag ser fram emot resan med spänning.

Bild tagen härifrån: http://www.maasaiamerican.org/maps.htm

När vi kommer fram till Base Camp där vi ska bo kommer vi få lite tid på oss att packa upp. Det är tänkt att vi ska bo tre och tre i tält, men det lär inte bli ett dugg trångt. Tälten är nämligen väldigt stora och de är dessutom möblerade. Det finns till och med olika rum i dem! Det verkar vara mycket bättre sanitära förhållanden där än vad det var i Hell's Gate. 

Efter att vi har packat upp kommer vi åka iväg på en tur ut på savannen. Hittills har jag varit på safari två gånger med skolan, men jag tror att det här kommer att bli en helt ny upplevelse. Jag har läst lite varstans att det är mycket lättare att se djur i Masai Mara, och det gäller inte bara de vanligaste arterna. När en av våra lärare var där för ett tag sedan sedan såg hon geparder! Egentligen behöver vi nog inte ens åka bort från Base Camp när jag tänker efter, vi kommer ju att ha djur precis utanför tältet (och möjligtvis inuti om vi glömmer  att stänga tältöppningarna). Det handlar dock mest om nyfikna små apor och gräsätande djur, så jag tror inte det är någon större fara.

Vi kommer också att få träffa massajer. Dels kommer det att finnas massajer som ska eskortera oss från tälten till receptionen om kvällarna (ifall att det skulle hända att ett och annat lejon trots allt låg och lurade i buskarna), dels kommer vi att få träffa massajerna i deras traditionella miljöer. Förra året tror jag att de elever som ville fick vara med och se på när massajerna slaktade en ko! Men jag vet inte säkert, jag läste det i en blogg från en av dem som gick på Svenska skolan då.

Kort och gott ska det bli kul att åka till Masai Mara. Det enda jag känner är lite tråkigt är det faktum att jag inte kommer kunna umgås med varken Karin, Christoffer eller Kasper. Klart att jag har vänner som går samhällslinjen också, men jag har inte varit med de lika mycket. Man kanske ska se det här som en möjlighet att lära känna dem? Ja, så får man nog göra. Nåja, nu ska jag snart iväg och dansa afrikansk dans! Kostar tvåhundra shilling per gång (tjugo kronor), men det är det utan tvekan värt.

Dagens utflykter

Som jag har sagt tidigare får man välja vad man vill göra om helgerna. Ingen tvingar med en till något när det gäller ej schemalagda dagsutflykter. Den här lördagen valde jag och några till att åka på TEDx (tack Christoffer som ordnade med allt!) och Earth Dance.

TEDx är ett inofficiellt TED-event. För er som inte vet (och jag antar att ni är ganska många) så står TED för Technology, Entertainment och Design. Ursprungligen utgjorde TED en plattform för föreläsningar inom dessa områden, men de senaste åren har de utökat verksamheten till att inkludera alla möjliga ämnen. Just det TEDx-event vi var på hette "Green City in the Sun" och tog upp Nairobis utveckling ur ett miljöperspektiv. Det var ca tolv föreläsare där, varav en var en norrman som startat företaget Kyoto Energy. Hans tal var väldigt intressant och det var roligt att se när han demonstrerade företagets olika uppfinningar. Jag rekommenderar alla att gå in på Kyoto Energys hemsida och titta runt! Tänk vad dagens teknik kan göra.

Earth Dance var något helt annorlunda. Det var en enda stor fest i miljöns namn. Fint att de gör det för miljön och att delar av intäkterna går till det, men det fanns ingen som helst miljöfokus i övrigt. Jag kände nästan att det där med miljön bara var en ursäkt för att dricka sig vinglig och röka på tills man inte visste var man befann sig längre. Jag och Karin åkte därifrån efter en knapp timme. Nej, kombinationen dålig musik, folk som spiller öl på ens sandaler, höga människor som tafsar och luft som känns som ren cigarettrök var inte särskilt lockande för mig. Men de hade goda cupcakes! 

Så nu sitter jag här i mitt rum. Jag tänker gå och lägga mig nu faktiskt, är riktigt trött. Är glad för att jag kommer vakna upp pigg imorgon, när många andra kommer vara bakfulla.

Valet 2010

Igår hade vi skolval här på Svenska skolan. Resultaten kom redan samma kväll och är som följer:

1. Moderaterna (17 röster)
2. Miljöpartiet (10 röster)
3. Folkpartiet (8 röster)
4. Vänsterpartiet (7 röster)
5. Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ (4 röster vardera)
6. Centern, Piratpartiet och Sverigedemokraterna (2 röster vardera)
7. Kristdemokraterna (1 röst)

Föga förvånande är Moderaternas placering. På Svenska skolan har Moderaterna kommit etta i alla val sedan någon gång på 80-talet (om jag inte fick det hela om bakfoten, men det tror jag inte). Varför det har varit så pratade jag och Karin om lite igår, men av respekt för att Karin kanske inte vill ha sina åsikter publicerade här tänker jag inte spekulera i det just nu. Jag och hon råkar nämligen tycka lite likadant i den frågan.

Miljöpartiets placering är inte heller särskilt märklig. Ungdomar som har växt upp med ett ständigt närvarande miljötänk har säkert åsikter som liknar Miljöpartiets en hel del. Själv sympatiserar jag starkt med Miljöpartiets politik.

Vänsterpartiet är det parti jag röstade på. Jag hade faktiskt ingen speciell åsikt om dem förrän jag för några dagar sedan gick in på http://www.vansterpartiet.se/, men jag ångrar inte att jag gjorde det. Det första som mötte mig var såklart layouten på deras hemsida och det slog mig direkt att det här partiet har satsat på de som det ofta inte brukar satsas tillräckligt på. På sin hemsida har de förutom den vanliga texten även lättläst text, text översatt till andra språk och text anpassad till dem som vill göra ett skolarbete om Vänsterpartiet. De har till och med videor med teckenspråk! Det kallar jag imponerande och framför allt går detta helt ihop med hur jag själv resonerar. För mig är det viktigt att kämpa för att alla ska få samma chanser. "Vi är alla olika. Vi är alla lika." Man är lika mycket värd oavsett om man är invandrare, funktions- eller förståndshandikappad, homo-/bi-/transsexuell,  arbetslös eller anställd, ung eller gammal, kvinna eller man osv. Just det här står Vänsterpartiet för. Med det sagt håller jag självklart inte med dem när det gäller allt, men jag tror nog inte det finns någon med exakt samma åsikter som sitt favoritparti.

Sedan tänkte jag säga ett och annat om Sverigedemokraterna, men jag tvekar. Texten är klar, fast jag är inte säker på om jag vågar publicera den. Den är i alla fall starkt kritisk till Sverigedemokraternas invandringspolitik. Trampar jag någon på tårna om jag lägger upp den i ett separat inlägg?

Utekväll

Varje helg brukar internatet ge oss gymnasieelever möjlighet att få komma ut lite. Vi brukar kunna välja mellan att gå på restaurang, se på bio och åka och dansa på någon nattklubb. (Oroliga föräldrar kan lugna ner sig; jag tror faktiskt att alla i vår umgängeskrets är nykterister.)

Förra helgen valde Karin, Christoffer och jag att gå och fika på café Java. Efteråt gick Christoffer, jag och några till och såg på bio. Vi valde filmen Inception. Den var väl sådär. Jag tror inte man bör analysera just den filmen så mycket som jag satt och gjorde. När jag upptäckte att vissa delar inte alls gick ihop kunde jag knappt leva mig in i handlingen.

Från vänster: Karin, Kasper, Christoffer och Arvid. Eller om man hellre vill göra såhär: stockholmare, göteborgare, stockholmare, göteborgare.

Elsa!

Jag tog med den här bilden egentligen bara för att jag tycker om Christoffers min, haha!

Uppdatering: Jag såg nu senare att jag måste ha varit jättetrött när jag skrev det här inlägget! "Inception" blev "interception" och jag råkade skriva att Kasper är stockholmare och Christoffer göteborgare... Men det är ändrat nu.

Great Rift Valley

På vägen till teambuildingen som hölls i Hell's Gate National Park förra helgen slogs vi av denna vackra utsikt. Området på bilden kallas för Great Rift Valley på engelska, men benämns tydligen som Östafrikanska gravsänkesystemet på svenska. Är jag den enda som tycker att Great Rift Valley låter mycket vackrare och således passar mycket bättre? Fint ställe, fint namn.

Toi market

För ett tag sedan tog jag, Karin, Christoffer och några till från internatet en promenad bort till Toi market. Det var första gången vi var där, och det var verkligen en upplevelse! Förutom att Toi market nog är den största marknaden jag någonsin har sett, så är priserna ofattbart låga - och det gäller inte bara priserna som erbjuds lokalinvånarna, utan även turistpriserna. Jag vet inte var marknadsförsäljarna får sina varor ifrån, men folk säger att de kommer från olika humanitära hjälporganisationer. Om detta stämmer, och det kan det nog mycket väl göra, så betyder det att kläder som doneras till sådana organisationer i exempelvis Sverige till slut kan hamna på Toi market! Där vi västerlänningar så småningom köper upp dem igen... Nej, skämt åsido, självklart var vi västerlänningar som besökte Toi market i minoritet, så jag tror nog det fungerar bra i alla fall. Lokalinvånarna får sina kläder, skor och allt vad det kan vara till en billig penning samtidigt som nya jobbmöjligheter skapas för precis desamma. En bra lösning i mina ögon.

Karin med Toi market i bakgrunden.

Karin och Christoffer med alla marknadsstånden runt sig. Lokalpriset på en tröja i ett sådant här stånd skulle jag tippa på är ca 50-100 shilling, alltså 5-10 kronor. Turistpriset, för sådana som mig med andra ord, låg på ungefär 200 shilling i billigaste laget. Jag fick faktiskt med mig en väldigt fin tröja hem för det priset!

Svenskarnas favoritstånd: Converse-ståndet! Här säljs bara Converse-skor. Alla skor presenteras som de ovan, det vill säga hängande i skosnören tillhörande andra skor. Ett par Converse går på ungefär 1200 shilling här (ca 120 kronor). I Sverige skulle ett par Converse kosta kanske 700 kronor, men det beror på modell och färg.

Förresten, Christoffer håller på och kämpar bäst han kan med sin blogg så den lär nog komma upp om någon vecka. Karins bloggadress fick jag inte reda på förrän nyligen. Den är http://livinginafrica.bloggplatsen.se/, men eftersom hon endast vill att de som känner henne ska kunna läsa bloggen är den lösenordsskyddad. Hur som helst vet ni som känner Karin det nu, så ni kan ju alltid fråga henne om lösenord.

Foton från Kibera

Skolan har dragit igång på allvar nu med uppsatser, prov och allt vad det innebär. Jag har helt enkelt inte lika mycket tid längre. Men jag tänkte att jag skulle kämpa lite den här helgen och på så sätt förhoppningsvis få det lite lugnare nästföljande vecka. Tills vidare får ni hålla till godo med två av mina bilder från Kibera, den förmodade näst största slummen i hela världen (man vet inte riktigt hur många som bor där). Där finns varken rinnande vatten eller elektricitet, vad jag har förstått, och sopsorteringen är helt uppåt väggarna! Dessutom har bristen på toaletter gett upphov till så kallade "flying toilets" - med andra ord plastpåsar som folk har uträttat sina behov i och sedan slängt ut på gatan. Olika organisationer försöker lösa det här problemet, men än så länge verkar det inte som om någon lösning är i sikte.

Det är svårt att tänka sig att skjul som dessa utgör vissa människors hem och arbetsplatser.

Något jag överväldigades av vid mitt besök i Kibera är hur positiva alla verkar vara, trots misären. De slutar aldrig hoppas på en framtid med drägligare livsförhållanden. På väggar och murar har folk skrivit ner uppmuntrande ord och hur de vill att framtiden ska bli. En mening jag såg som jag tycker är fin är "pray until something happens". På bilden är en annons för Kibera Youth Self Help Group.

Hell's Gate National Park

Vilken helg, säger jag bara! Vi åkte iväg till ännu en nationalpark, den här gången Hell's Gate, där vi campade två nätter. Om dagarna vandrade vi i raviner, klättrade i berg och hade samarbetsövningar. Tyvärr kunde jag inte njuta av det särskilt mycket. För det första fanns där inte några trevliga bekvämlighetsinrättningar; toaletterna vi fick använda bestod av hål i marken. Som dass ungefär, fast det gick inte att sitta ner. Och för det andra visade det sig att jag hade och fortfarande har urinvägsinfektion.

Själva kombinationen hål-i-marken-toaletter och urinvägsinfektion upptäckte jag tidigt var inget vidare. Att överhuvudtaget campa i vildmarken med urinvägsinfektion är inte praktiskt. Det slutade därför med att jag fick åka tillbaka till internatet efter första natten så att jag kunde ta en sväng förbi Nairobi Hospital. Sjukhuset var väl som vilket sjukhus som helst i Sverige, förutom att det var ett krångligare system och man fick vänta mycket mer. Men personalen var väldigt trevlig och slutnotan gick på inte mer än 300 kronor! Så nu sitter jag här med min medicin som jag ska ta två gånger om dagen, två timmar innan matintag. Om mindre än fem dagar lär jag vara frisk.

Hoppas ingen av er är sjuk! Hur är vädret i Sverige förresten? Ruggigt?

Att skapa en känsla av "hemma"

Om man går runt och kikar in i de olika rummen på internatet märker man att det inte finns något rum som är det andra likt, trots att ingen av oss har bott här i mer än två veckor. Jag tror det är så att det blir extra viktigt för en att skapa en trivsam hemmamiljö när landet man bor i är främmande. Man behöver ju en plats i vardagen där man kan undkomma alla nya intryck för en stund och bara få omge sig med sådant man känner till sedan tidigare. Inte för att det inte är roligt att uppleva nytt, utan snarare för att det ibland kan bli för mycket.

I mitt rum har jag satsat på detaljer. Jag har både detaljer från Sverige och några nyinköpta detaljer härifrån Kenya. Framför allt har jag tagit med mig en del av min boksamling! Böcker har alltid fått mig att känna mig trygg och just därför kände jag att jag inte ville lämna all min fina litteratur i Sverige. Jag har också tagit med mig en liten origamitrana som Christoffer har vikt åt mig en gång i tiden. Visste ni förresten att han en gång vek en ros till mig? Det tog honom flera timmar och jag blev väldigt rörd när jag fick den.

Avslutningsvis tänkte jag visa upp lite av de kenyanska föremål jag pryder mitt rum med!

En giraff som jag köpte på en marknad. Försäljarna var otroligt påträngande, man kunde knappt kolla på något utan att de kom fram och började prata med en. De ville veta vad man hette, varifrån man kom och en hel del annat. Sedan när man berättat det lät det "special price, special price, JUST FOR YOU!" Det spelade ingen roll vem man var eller varifrån man kom, man fick alltid specialpris. Priset de satte var såklart ändå för högt. För just den här giraffen lyckades jag i alla fall pruta ner priset en del. Jag fick betala 1050 shilling, vilket är ungefär 100 kr.

Den här fina tavlan köpte jag idag av en man som kommit hit till skolan. Det var svårt att välja vad man skulle köpa, man ville ha allt! För denna fick jag betala 250 shilling, alltså strax under 25 kronor. Billigt! Och den är ganska stor, större än ett A4.

Den här är i samma stuk som den förra. Även denna kostade 250 shilling.