På uppdateringsfronten intet nytt...

...kan man säga om man vill vara lite fyndig och hänvisa till Remarque. Den här gången kan jag tyvärr varken skylla på tidsbrist eller lathet, nej, nu är det mycket värre än så: jag har inget att skriva om. Jag har studerat, jag har umgåtts med vänner och jag har roat mig med att surfa på internet. Ungefär så har det varit, och inget av det kände jag att jag ville tråka ut er med att berätta om. Men snart åker vi gymnasieelever iväg på fältstudier, så då kommer jag åtminstone ha något intressant att skriva om!

Igår kom Minna hit från Sverige. Hon är klasskamrat till Christoffer och Karin, själv känner jag henne bara lite grann. Men trots det var det trevligt att umgås lite, även om jag inte kunde vara med dem mer än ett par timmar (jag hade bokat in en tur till barnhemmet New Life).

Nu ikväll har jag tagit det lugnt och haft bakkväll med Karin och Christoffer. Vi har gjort kladdkaka, maränger och äggtoddy. Elevköket är långt ifrån välutrustat, men det gick ändå, tack och lov. Det enda vi saknade i slutändan var en slickepott. När marängerna är klara ska vi ha en liten privat fest och kalasa på godsakerna! Vi lär nog vara näst intill ensamma på internatet, alla andra är ute på klubb iförda maskeradkläder - det är ju Halloween.

I wish you all a happy Halloween!

Det kändes lite halvt om halvt fånigt att sitta och le mot en dator... Och sedan är frågan, hur ler man för att det ska se som bäst ut? Har aldrig ens tänkt på det förut, men å andra sidan brukar jag inte se mig själv annars när jag ler. Det är jag väldigt glad för.

Sådant man saknar

Sedan jag skrev sist har jag börjat må mycket bättre. Jag har följt läkarens råd till punkt och pricka, och det verkar som om han visste vad han talade om (som tur var), för nu kan jag till och med svälja utan problem! 

Det han sa går dock stick i stäv med det andra i min omgivning menar. Vissa har till exempel tipsat om att det är bra med glass när man har halsfluss, men det får jag inte ens äta. Inget kallt, sött, kryddigt eller syrligt/surt är tillåtet. Lite tråkigt att dricka varmt vatten till maten varje dag, men annars är det faktiskt helt okej. 

Förresten har jag tänkt en del på vad jag saknar allra mest med att bo hemma i Sverige. Jag har ju varit i Kenya i ungefär tre månader nu, så jag har haft gott om tid att gå runt och längta efter saker och ting. Följande har jag kommit fram till att jag saknar allra mest:

• Familjen och vännerna!
• Varma bad. Jag gissar på att det inte finns något badkar på internatet.
• Saltlakrits, eller svenskt godis överhuvudtaget. Men mest saltlakrits! 
• Rörelsefrihet. Hemma kan jag ta promenader om kvällarna.
• Bra internet!
• Ett privatliv. Lite svårt att upprätthålla ett sådant på ett internat.
• Tystnad. Vad fridfullt det kommer bli när man sover i sin egen säng igen, vad lätt att somna! Ingen som dunkar i väggarna och ingen som spelar hög musik. 

Kan hända att jag har missat något, det är lätt hänt. Men ni kan ju alltid påminna mig om det är något uppenbart jag har glömt!

Hoppas alla mår bra! Önskar er en bra dag.

Halsont

Kenya och mitt immunförsvar är inte vänner. Inte kan det väl vara normalt att behöva åka till Nairobi Hospital två gånger på tre månader? Förra gången tvingades jag dit på grund av en urinvägsinfektion och den här gången måste jag låta en läkare undersöka min hals. Jag har någon form av halsinfektion, skolsyster sa att det såg ut lite som en variant av halsfluss. Så fort hon hade yttrat orden gick jag självklart raka vägen till min spegel och gapade. Oj, vad jag ångrar att jag gjorde det. 

Ni vet hur det är att vara i en parasits våld? När man har exempelvis löss, och man blir så äcklad av sig själv, att man knappt vill röra vid håret (samtidigt som man såklart hyser ett brinnande hat till dessa kryp). Precis så känns det. Jag tänker inte ens beskriva hur min hals ser ut. Jag vill inte. Jag ska hålla min mun stängd tills det där, vad det nu är, försvinner. 

Mombasa

Färden till Mombasa påbörjades redan sju på lördagsmorgonen förra veckan. Vi var fjorton elever som trängdes tillsammans med många resväskor i en liten buss utan airconditioning - det tog med andra ord inte lång tid för mig att upptäcka hur överflödig min medtagna långärmade tröja var. Men förutom att bussresan var ovanligt svettig förflöt allt som det skulle och efter elva timmar anlände vi till vårt hotell vid kusten.

Hotellrum på rad. Karin, jag och Jennifer bodde tillsammans i ett av dessa. Det var inte ett problemfritt rum vi tilldelades: kroken mitt myggnät satt i ramlade ner två gånger och endast varmvattenkranen i duschen fungerade (därför duschade ingen av oss där - man ville ju inte bli kokt levande).

Stranden vid hotellet. Jag badade aldrig där, eftersom det fanns pool, men jag försökte mitt bästa! Gyttjan (för det fanns knappt någon sand) gjorde att det i princip inte gick att komma ut till vattnet när det var ebb, och jag hade aldrig tid att bada de gånger det var flod. Dessutom fanns det sjögräs på bottnen, vilket inte är mitt favoritunderlag.

Vi hade tyvärr inte speciellt mycket tid över som vi kunde spendera på hotellet, eftersom boardingföräldrarna (de som har hand om oss elever utanför skoltid) anordnade aktiviteter för jämnan. Visserligen var det roligt att få komma ut och se lite mer av Mombasa, men samtidigt var det så outhärdligt hett att man inte ville annat än att ligga och lata sig vid poolen. Nåja, det var nog väldigt bra att jag inte fick alltför många chanser att vara inaktiv. Man ska ju uppleva en stad när man har chansen, inte sant?

Den gamla hamnen. Förut brukade det vimla av dhow-båtar här, men i och med att det nuförtiden tillverkas allt fler båtar av modernare slag syns inte de fina dhow-båtarna så ofta längre.

Vi tog en promenad i den äldre delen av Mombasa. På många ställen låg det skräp vid gatkanterna, men oavsett det var stadsdelen ganska charmig.

Tyggatan, som vi kallade den. Där kunde man köpa kangas och kikoyer, båda två fungerar ungefär som saronger. Man kan vika dem på olika sätt och därigenom skapa klänningar, kjolar, sjalar och väskor på nolltid!

Fort Jesus. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om stället förutom att jag blev helt överväldigad. Det finns en otrolig historia bakom fortet! Och guiden var förresten jättetrevlig.

Jag kan inte påstå att jag är hundraprocentigt säker, men jag kan tänka mig att det här är färjan (eller en av färjorna?) som går från fastlandet till Mombasa. Det verkar i alla fall ha varit väldigt många människor och bilar på färjan!

En dag fick vi chansen att åka och se på ruiner. Jag kände hellre för att stanna på hotellet, men jag ville inte riskera att missa någon intressant upplevelse och åkte därför med ändå. Skamligt nog för mig som kulturmänniska tyckte jag dock inte att ruinerna var särskilt fascinerande, utan lockades istället iväg till stranden nedanför ruinerna. Ja, som ni märker var det enda jag tänkte på i Mombasa hur man undviker hetta.

Kasper och hans hus. Bilden är tagen av Christoffer, fast med min kamera.

Ibland fick vi vara med om saker på hotellet också, som den gången då boardingföräldrarna bokade en kokosnötsplockare. Vi fick också smaka på baobabfrukt.

Kokosnötsplockaren använder sig av reptekniken, det vill säga han binder ett rep mellan sina fötter för att lättare kunna klättra. Den tekniken kan jag stoltsera med att jag redan känner till. Jag lärde mig den när jag var liten genom att kolla på Disneyfilmen Mulan. Vem sa att man inte kan lära sig saker genom att kolla på barnfilm?

Christoffer äter kokosnöt vid poolen.

Christoffer äter baobabfrukt. Den hade samma konsistens som skumgummi och smakade beskt, men den är rik på c-vitamin!

Jag har såklart inte hunnit ta med allt vi var med om nu, men jag tror faktiskt att det får räcka med ett inlägg om Mombasa. 

För övrigt tycker jag att folk kan ta sig tid att skriva lite kommentarer då och då. Jag vill inte låta ohövlig, men med det långsamma internet som finns här och all den tid jag måste lägga ner på att redigera bilder tar det mig åtminstone två timmar att lägga upp ett inlägg som detta. Det är rätt trevligt då att få lite uppmuntran, så att man känner sig sporrad att skriva fler inlägg. 

Nu ska jag gå och äta. Ha det bra så hörs vi snart igen!

Hemma!

Vad jag är glad över att vara tillbaka på internatet igen! Det har varit väldigt skönt med en sol- och badsemester, men jag tror inte att jag skulle ha klarat av en vecka till i Mombasa. Extrem värme är inget för mig; jag vill kunna sova i en sval säng om natten och promenera runt under en barmhärtig sol om dagen.

Jag lovar att berätta allt om hur jag har haft det så snart jag bara orkar, med bilder och hela kittet, men just nu behöver jag få ta det lite lugnt. Långa resor tar på krafterna. Dessutom måste jag pilla ut några sjöborretaggar ur stackars Christoffers fot. Olyckligtvis trampade han på en när vi badade. (Christoffers blogg är förresten färdigställd och ni hittar den här.)

Vi hörs om några timmar!

En bra dag

Jag brukar undvika att skriva alltför vardagliga inlägg, men idag känner jag att jag bara måste. Höll nämligen ett föredrag nyss och trots att jag var nervös gick det faktiskt riktigt bra! Nu kommer jag nog att vara glad hela dagen.

På lördag börjar vårt höstlov och då kommer alla att åka till Mombasa, en av Kenyas kuststäder. Det ska bli skönt att få ta det lugnt vid stranden i en vecka och slippa tänka på tidsödande skolarbeten. Förresten, visste ni att vi kommer att behöva ha skor på oss när vi badar? Annars kanske vi råkar trampa på sjöborrar!

Jag kan dock inte lova att uppdateringen blir så bra i Mombasa. Jag vet inte alls var det finns internetcafén, eller om det ens går att finna några sådana där vi ska bo. I värsta fall får jag uppdatera sedan när vi har kommit tillbaka. Oavsett så kan ni vänta er massor med bilder!

Sist men inte minst: jag har ju pratat väldigt mycket om Christoffers blogg här och jag antar att flera av er, som känner honom, väntar på att den ska bli klar. Tänkte bara meddela att han har lovat mig att den ska vara färdigställd redan innan Mombasa, så vi får hoppas att han hinner publicera något inlägg i eftermiddag. Självklart länkar jag då, eller också kan ni gå in själva på hans blogg. Jag har lagt in länken i länklistan (som finns i högerkolumnen).

Årsdagen

I söndags vaknade jag upp till en underbart fin överraskning: Christoffer hade bakat marängtårta! Tydligen hade jag sagt någon gång i somras att marängtårta är den godaste sorts tårta jag vet, och det hade han lagt på minnet. Det verkar i alla fall som om jag visste vad jag talade om den dagen jag sa det, för tårtan smakade verkligen väldigt bra. Jag tror både Krin och Kasper kan hålla med om det!

På eftermiddagen åkte Christoffer, jag och några andra in till Village Market, som är ett stort område med affärer, restauranger och lekområden för barn. Jag tappade hakan när jag såg stället, för jämfört med de shoppingcenter jag hittills har sett här i Nairobi är Village Market med råge både större och lyxigare. Det märktes direkt att vi befann oss i Westlands, stadsdelen dit mestadels rika kenyaner och västerlänningar söker sig. Hur som helst köpte varken jag eller Christoffer något där, men Karin hade tur och hittade två par jättesnygga örhängen.

Såhär fint var Village Market! Bilden har jag tagit härifrån.

Det är lite synd att jag inte kunde hitta någon bild på varken minigolfen, minigokarten eller vattenrutschkanorna. Hur som helst, den här bilden kommer från Wikipedia.

När de andra så småningom åkte hem stannade jag och Christoffer, eftersom vi hade bokat bord på en restaurang vid namn Epic. Restaurangen är anknuten till Tribe Hotel, vilket förmodligen är ett av de finaste hotellen i Nairobi, men vi kände att det var värt att lägga tvåhundra kronor på att äta gott i en fin miljö. Göra det hela till en oförglömlig kväll. Såhär i efterhand kan jag definitivt säga att jag inte ångrar mig. Jag har nog aldrig varit på ett mer konstfullt utsmyckat ställe, eller för den delen ett ställe som ingett mig så mycket ro. Jag funderar till och med på om det skulle vara möjligt att få med sig några fler dit sedan när vi slutar tvåan och det är dags att åka hem.

Nej, nu ska jag snart kila iväg på lektion! Men lite bilder har jag åtminstone tid att lägga upp. Samtliga bilder på Epic kommer från hotellets hemsida.

Här ute var det nära att vi satt, men vi tänkte att det skulle vara för kallt ute. Det brukar bli det om kvällarna här. Tji fick vi, det var inte ett dugg kallt ute, men det upptäckte vi inte förrän efter middagen. Som tur var löste det sig ändå, för vi fick lov att sitta vid poolen när vi väntade på taxin.

Jag tror de serverar buffé här, men det fanns ingen middagsbuffé så egentligen är väl inte bilden relevant. Ville bara visa den otroligt vackra inredningen.

Mums! Nästan lite synd att vi inte åt efterätt där, men vi ville ju äta upp Christoffers tårta också (som inte hann bli uppäten på morgonen).

Vi satt på stolarna som knappt syns, de längst till höger. De var uppställda längs med fönstren.

Här satt vi, fönstren syns inte på den här bilden heller. (Egentligen hatar jag att man säger "fönstren" i skriftspråk och inte "fönstrena", som man gör i talspråk.)

Hotellets lounge.

För att se fler bilder från hotellet föreslår jag att ni går in på deras hemsida! Jag skrev ut länken däruppe, precis ovanför bilderna.

Masai Mara del 3

Jag hade egentligen tänkt publicera de här bilderna mycket tidigare, men bättre sent än aldrig!

Det finns en verkstad på Base Camp där massajerna kan tillverka souvenirer. Dessa säljs sedan i Base Camps butik (jag köpte med mig ett halsband till mamma och ett armband till mig själv därifrån).

Steven (har jag för mig) och Tina guidar oss till den enda skolan i området.

Skolområdet.

Sovsalen. Vissa av eleverna kommer långväga ifrån och får därför bo på skolan.

Matsalen.

Köket. Riktigt intressant att se måste jag säga. De rätter som vanligen serveras är i princip bara ugali (gröt av majsmjöl), githeri (majs och bönor) och ris med bönor.

Ett av klassrummen.

Sjukhuset. Tidigare fanns det ingenstans att få vård i området. Talek Community Health Centre är ett sjukhus massajerna kan gå till på sina egna villkor, och det är riktigt bra. Man måste förstå att även om det finns ritualer som i västerländska öron kan låta helt befängda, exempelvis kvinnlig omskärelse, så är det ett långt mycket bättre alternativ att utföra dessa ritualer på ett sjukhus än med ohygieniska redskap mitt ute i bushen.

Efter besöket på sjukhuset gick vi till en massajby. Här är massajernas berömda hopp-dans. Den som hoppar högst får de vackraste kvinnorna! Hur tror ni att det kommer att gå för den här killen? Han är säkert en halvmeter upp i luften.

Ellen bär en hatt av lejonman. Riktig lejonman. (Jag har förresten själv också burit den.) Jag frågade hur många lejon massajerna hade tillåtelse att döda, och då sa de en per by. Förut var det inte helt ovanligt att varje krigare dödade ett lejon på egen hand.

Massajkvinnorna med byn i bakgrunden. Dessa kvinnor bygger sina hus på egen hand! Männen gör ingenting för att hjälpa till. När ett hus väl är färdigbyggt tillhör det kvinnan som byggde det, och där brukar hon bo resten av sitt liv. Mannen bor inte med kvinnan permanent, utan flyttar vidare till nästa frus hus när han har gift om sig (de kan gifta om sig obegränsat många gånger).

Att älska

I början av ettan i gymnasiet kände jag mig hemskt ensam och förvirrad. Jag upplevde det som om jag inte kunde få några nya vänner hur mycket jag än försökte - och försökte gjorde jag verkligen. Jag pratade med så många jag bara kunde, hängde på folk om de skulle någonstans och såg alltid till att para ihop mig med någon på lektionerna. Jag tänkte att så länge jag var social skulle det hela ordna sig till slut, men det gjorde det inte. Till min stora förtvivlan märkte jag istället hur umgängesgrupper började formas, och jag insåg att jag själv inte tillhörde någon av dem. I och med den insikten slog min självkänsla i botten.

Det var under den här mycket kaotiskt känslosamma perioden jag lärde känna Christoffer. Han var inte som någon annan jag träffat tidigare, han var unik. När Christoffer var i närheten var det som om den gråa vardagen lystes upp och fylldes med färg. Man kunde helt enkelt inte vara nedstämd när han kom med sina extremt dåliga skämt, eller när han skulle krama en utan anledning. Dessutom var han för det mesta så barnsligt glad, han kunde se det positiva i allt. Till och med när han tappade bort sitt SL-kort höll han humöret uppe. Det skulle inte få förstöra hans dag, sa han.

Samtidigt gick det även att prata om allvarligare ting med Christoffer. Jag kunde berätta för honom om hur dåligt jag ibland mådde och han lyssnade och förstod. Jag kunde elda upp mig över diverse orättvisor i samhället och han pratade på lika intensivt själv. Jag kunde föra djupa diskussioner med honom om livet, döden och allt däremellan och han utvecklade samtalen vidare med nya, intressanta frågeställningar. Och om vi var oense om något argumenterade vi för våra respektive åsikter tills någon av oss till slut insåg att den andres ståndpunkt var bättre (för vi har aldrig fortsatt vara oeniga om något efter att ha talat om det).

Det var redan väldigt tidigt självklart att det skulle bli vi.

Nu har det gått ett år minus en dag sedan dagen vi blev ihop, den 10 oktober 2009. Vi båda har förändrats sedan dess, utvecklats framåt, men vi har inte glidit isär varandra för det. För var dag kommer vi snarare varandra närmare och jag tror och hoppas att det kommer gå minst lika bra även i framtiden. Om än inte för alltid, så för ett bra tag till. Så imorgon tänker vi fira, jag och Christoffer. Vi tänker fira att vårt förhållande är byggt på respekt och kärlek - precis som alla förhållanden borde vara.

New Life Home Trust

Idag är jag, Christoffer, gästskribent här i bloggen!

I eftermiddags besökte Anna, Karin, Kasper och jag ett av alla de New Life-barnhem som finns i Kenya. Det är tyvärr inte alltför ovanligt i det här landet att barn överges på grund av att deras föräldrar inte kan ta hand om dem. Vissa barn läggs till och med bara ut på gatan, eller ännu värre!

För 16 år sedan startade därför paret Beckenham ett litet barnhem i Nairobi, New Life. Detta har under åren vuxit sig fram till en organisation som tar hand om hundratals barn på sju barnhem runtom i Kenya. New Life prioriterar barn som har fötts med HIV. Efter några månader av rätt vård och omhändertagande blir dock 90 procent förklarade HIV-negativa! Det finns till och med ett barnhem som speciellt inriktar sig på handikappade barn. Och alltsammans drivs enbart av donationer.

Just det barnhem vi var på är ett av de största, där fanns ett femtiotal barn upp till tre år. Det var vår engelskalärare Zanna som hade anordnat allting, ett stort tack till henne! Vi guidades snabbt runt i de förvånansvärt fräscha och moderna lokalerna, och fick sedan ta hand om småttingarna. De grät, matades och dreglade, och de var så otroligt söta! Speciellt en liten flicka som from som ett lamm somnade i Annas famn fick våra hjärtan att smälta. I de äldre åldrarna var det nästan bara pojkar, just på grund av att flickor lättare adopteras bort. Allt som allt var det en jättemysig och trevlig utflykt, och det kommer definitivt att bli fler besök dit.

Följande bilder är tagna med Annas kamera.

Karin, Kasper och jag i stiliga förkläden.

De äldre barnens lek- och klassrum (de får en introduktion av exempelvis alfabetet innan de börjar i riktig skola).

Anna och Dorothy (hon som somnade).

Jag och Dorothy.

Årets nobelpristagare

Jag såg nyligen att Nobelpriset i litteratur år 2010 gick till den peruanske författaren Mario Vargas Llosa. Jag kan inte minnas att jag ens har hört hans namn förut, men det är inget som förvånar mig - Svenska Akademien brukar dela ut priset till för mig okända författare. Just i år hade jag dock hoppats på att Kenyas störste författare, Ngũgĩ wa Thiong'o, skulle bli tilldelad det. Inte bara för att han har spelat en så viktig roll för kenyanerna, utan också för att det hade varit riktigt roligt att se kenyanernas reaktioner ifall han hade blivit årets nobelpristagare. Nåja. Är ni nöjda med att Mario Vargas Llosa fick Nobelpriset?

Masai Mara del 2

Under helgen i Masai Mara åkte vi samhällselever på safari tre gånger, så jag hann ta riktigt många bilder! Jag har försökt att välja ut de bästa. 

Jag kan förresten meddela att jag nu har sett alla djur som tillhör "the Big Five", det vill säga leopard, lejon, noshörning, elefant och buffel. Leoparden såg jag dock på ganska långt avstånd och den låg dessutom och gömde sig i ett träd. Samma sak gällde noshörningen, förutom det där med trädet då. Man kan inte få allt här i livet! Men jag är riktigt nöjd ändå.

En lejonhona som är ute på en eftermiddagspromenad. Vi såg förresten väldigt många lejon i Masai Mara, däribland en lejonhane!

Giraffer har jag nästan tröttnat på vid det här laget. Märklig sak att säga verkligen, men ärligt talat är det som om de finns överallt i Masai Mara!

Jag vet inte vilken art den här fågeln tillhör, men den ser i alla fall häftig ut!

Ser ni flodhästen? Bakom den finns en liten flodhästunge, men jag vet inte om just den går att se på den här bilden.

Elefantmamma/-pappa och elefantunge!

Gamar!

En stor buffelhjord.

Triss i geparder!

Jag tycker att geparder är otroligt vackra. Särskilt pälsen!

Gnuer. Vi var i Masai Mara under slutetappen av "the wildebeest migration", eller gnumigrationen (jag har ingen aning om det ordet verkligen finns i svenska språket). Fler än 1,4 miljoner gnuer migrerar varje år från Tanzania till Kenya. Det är ganska mäktigt, eller hur?

Masai Mara del 1

Förra fredagen bar det som sagt var av till Masai Mara. Vi samhällselever packade in oss i kvalmigt varma minibussar och sedan satt vi där i sex-sju timmar. Det jag hade fått höra om vägarna stämde helt och fullt. Första timmen åkte vi på en asfalterad väg som var i bra skick för att vara Kenya, men därefter började stora hål dyka upp i asfalten och till slut fanns det ingen asfalt alls. På grund av detta styrde chauffören medvetet ner bussen i diket med jämna mellanrum, vilket var ganska läskigt eftersom man fick för sig att bussen skulle tippa omkull. Det gjorde den aldrig som tur var.

Vid ett ställe var vägen avspärrad. Vägbyggarna verkade inte ha särskilt mycket resurser, för de hade spärrat av vägarna med stenar! Det var utomordentligt bra gjort, eftersom stenarna låg utplacerade över hela den avspärrade vägremsan. Det måste ha rört sig om en sträcka på flera kilometer och förmodligen tusentals stenar. Jag hoppas det var många byggarbetare som delade på bördan, så att inte bara några få stackare gick där och slet under den heta, afrikanska solen.

När vi äntligen kom fram till Base Camp, som lägret heter, mådde jag lite smått illa och var förmodligen rätt så dammig - takluckan hade varit öppen under hela bussfärden. Tack och lov hade vår välkomstkommitté förberett våtservetter åt oss som vi kunde torka av ansiktet med. Därefter fick vi följa med på en rundtur i lägret. Vi fick se solcellerna (som all elektricitet de använder genereras med), matsalen, utkikstornet, souvenirverkstaden och mycket mer. Det var väldigt fascinerande. De hade kommit på miljövänliga lösningar för allt! Men å andra sidan är Base Camp ett ekovänligt läger.

Matsalen på avstånd.

Matsalen inuti. Vi blev serverade lyxmat!

Sovrummet som jag delade med två andra tjejer.

Det tillhörande badrummet. Vattnet pumpas direkt från floden, så när vi skulle borsta tänderna fick vi använda annat vatten.

Toaletten och urinoaren. Personalen tar till vara på allt urin och använder det som gödsel.

Duschen. Man duschar under bar himmel!

Jag kommer att skriva två inlägg till om Masai Mara. Allt ryms inte i ett inlägg. De nästföljande inläggen kommer att handla om massajerna och safarin.