Masai Mara del 3

Jag hade egentligen tänkt publicera de här bilderna mycket tidigare, men bättre sent än aldrig!

Det finns en verkstad på Base Camp där massajerna kan tillverka souvenirer. Dessa säljs sedan i Base Camps butik (jag köpte med mig ett halsband till mamma och ett armband till mig själv därifrån).

Steven (har jag för mig) och Tina guidar oss till den enda skolan i området.

Skolområdet.

Sovsalen. Vissa av eleverna kommer långväga ifrån och får därför bo på skolan.

Matsalen.

Köket. Riktigt intressant att se måste jag säga. De rätter som vanligen serveras är i princip bara ugali (gröt av majsmjöl), githeri (majs och bönor) och ris med bönor.

Ett av klassrummen.

Sjukhuset. Tidigare fanns det ingenstans att få vård i området. Talek Community Health Centre är ett sjukhus massajerna kan gå till på sina egna villkor, och det är riktigt bra. Man måste förstå att även om det finns ritualer som i västerländska öron kan låta helt befängda, exempelvis kvinnlig omskärelse, så är det ett långt mycket bättre alternativ att utföra dessa ritualer på ett sjukhus än med ohygieniska redskap mitt ute i bushen.

Efter besöket på sjukhuset gick vi till en massajby. Här är massajernas berömda hopp-dans. Den som hoppar högst får de vackraste kvinnorna! Hur tror ni att det kommer att gå för den här killen? Han är säkert en halvmeter upp i luften.

Ellen bär en hatt av lejonman. Riktig lejonman. (Jag har förresten själv också burit den.) Jag frågade hur många lejon massajerna hade tillåtelse att döda, och då sa de en per by. Förut var det inte helt ovanligt att varje krigare dödade ett lejon på egen hand.

Massajkvinnorna med byn i bakgrunden. Dessa kvinnor bygger sina hus på egen hand! Männen gör ingenting för att hjälpa till. När ett hus väl är färdigbyggt tillhör det kvinnan som byggde det, och där brukar hon bo resten av sitt liv. Mannen bor inte med kvinnan permanent, utan flyttar vidare till nästa frus hus när han har gift om sig (de kan gifta om sig obegränsat många gånger).