Att älska

I början av ettan i gymnasiet kände jag mig hemskt ensam och förvirrad. Jag upplevde det som om jag inte kunde få några nya vänner hur mycket jag än försökte - och försökte gjorde jag verkligen. Jag pratade med så många jag bara kunde, hängde på folk om de skulle någonstans och såg alltid till att para ihop mig med någon på lektionerna. Jag tänkte att så länge jag var social skulle det hela ordna sig till slut, men det gjorde det inte. Till min stora förtvivlan märkte jag istället hur umgängesgrupper började formas, och jag insåg att jag själv inte tillhörde någon av dem. I och med den insikten slog min självkänsla i botten.

Det var under den här mycket kaotiskt känslosamma perioden jag lärde känna Christoffer. Han var inte som någon annan jag träffat tidigare, han var unik. När Christoffer var i närheten var det som om den gråa vardagen lystes upp och fylldes med färg. Man kunde helt enkelt inte vara nedstämd när han kom med sina extremt dåliga skämt, eller när han skulle krama en utan anledning. Dessutom var han för det mesta så barnsligt glad, han kunde se det positiva i allt. Till och med när han tappade bort sitt SL-kort höll han humöret uppe. Det skulle inte få förstöra hans dag, sa han.

Samtidigt gick det även att prata om allvarligare ting med Christoffer. Jag kunde berätta för honom om hur dåligt jag ibland mådde och han lyssnade och förstod. Jag kunde elda upp mig över diverse orättvisor i samhället och han pratade på lika intensivt själv. Jag kunde föra djupa diskussioner med honom om livet, döden och allt däremellan och han utvecklade samtalen vidare med nya, intressanta frågeställningar. Och om vi var oense om något argumenterade vi för våra respektive åsikter tills någon av oss till slut insåg att den andres ståndpunkt var bättre (för vi har aldrig fortsatt vara oeniga om något efter att ha talat om det).

Det var redan väldigt tidigt självklart att det skulle bli vi.

Nu har det gått ett år minus en dag sedan dagen vi blev ihop, den 10 oktober 2009. Vi båda har förändrats sedan dess, utvecklats framåt, men vi har inte glidit isär varandra för det. För var dag kommer vi snarare varandra närmare och jag tror och hoppas att det kommer gå minst lika bra även i framtiden. Om än inte för alltid, så för ett bra tag till. Så imorgon tänker vi fira, jag och Christoffer. Vi tänker fira att vårt förhållande är byggt på respekt och kärlek - precis som alla förhållanden borde vara.