En eftermiddag i Kibera

Idag åkte jag med skolan till Kibera, som är Afrikas största slum. Vi besökte en stödgrupp för kvinnor med HIV/AIDS, en förskola och en grundskola. Det finns så mycket att berätta om upplevelsen, och därför är det jag tar upp här bara en bråkdel. Tyvärr blir inlägget bildlöst, för jag visste inte att man fick ta med sig kameran. Men jag ska se om någon snäll klasskamrat har lust att låna ut lite bilder, så lägger jag upp dem sedan här.

Första anhalten den här eftermiddagen var stödgruppen för kvinnorna med HIV/AIDS. Stödgruppens namn är Power Women Group och deras motto handlar om att inte vara beroende av någon. Jag tycker att det är ett passande motto, då de skapar egna smycken, kläder och väskor som de säljer för att kunna fortsätta driva sin verksamhet. Pengarna som blir över från det får de som lön för det idoga arbete de utför varje dag. Det är svårt att tänka sig hur liten den summan säkert är, och ändå ska den räcka till mat, hyra, utbildning till barnen etc. För vissa räcker den inte, och då tvingas de personerna jobba på två ställen samtidigt. Kan ni tänka er ett sådant liv? Att vara HIV-smittad, ha två heltidsjobb och barn på samma gång! För att inte tala om att bo i ett samhälle där gatorna består av mer avfall än jord, där kranvatten inte existerar och allt annat vatten är förorenat, där kringströvande djur bär på rabies eller andra sjukdomar och där bostäderna är små fallfärdiga skjul! Föds man in i det har man dock inte mycket annat val än att stå ut. 

Från Power Women Group tog vi oss vidare till fots i den stora slummen. Vår guide hade klätt upp sig inför oss: hon bar en guldskimrande klänning. Det var en väldig kontrast jämfört med all smuts runtomkring. När jag väl är inne på ämnet måste jag dock säga det att folk i Kibera inte klär sig i trasor. De klär sig fint. Jag tror, som jag sagt tidigare, att deras kläder kommer från olika humanitära hjälporganisationer. Det var faktiskt bara en person jag såg som jag kan minnas hade smutsiga, sönderrivna kläder, men han hade nog gett upp hoppet på livet. Av det lilla jag hann se av honom så var han drogpåverkad och han hann bara komma några meter förbi oss innan han föll ihop och somnade - om han nu inte föll ihop av någon annan anledning, men det hoppas jag verkligen inte.

Så småningom kom vi fram till förskolan. Det var ungefär hundra barn där just då och den yngsta var två år gammal.  De var så otroligt söta allihop! De flesta var inte det minsta blyga, utan kom fram och tog i hand. Sedan när eleverna med kameror började fotografera samlades alla barnen i stora klungor för att komma med på bild. De gjorde tummen upp och skrattade. 

En liten flicka verkade fästa sig särskilt vid mig. Hon höll mina händer hela tiden och så satt vi och gungade med dem fram och tillbaka. Det verkade nästan vara en slags lek för henne. Någonstans i allt handkramande berättade hon sitt namn för mig, men det var inte det lättaste att uppfatta vad det var. Sedan sa hon att hon var sex år gammal. Efter det pratade hon inte mer, men det uppstod aldrig någon vidare lång tystnad, för hon skrattade alltid åt det vi hittade på. Jag tänker nog åka tillbaka till förskolan inom en snar framtid, och då ska jag lära mig hennes namn.

Efter förskolebesöket vandrade vi vidare till grundskolan. Solen gassade över oss och jag hade tyvärr glömt att ta med mig vatten. (Behöver jag säga att jag har en redig huvudvärk nu? Vätskebrist förmodligen.) Men till slut kom vi fram och fick dela upp oss i par. Varje par skulle in i ett eget klassrum. I det klassrummet vi hamnade satt femtiofem barn i skolbänkarna, trots att själva rummet inte var större än femton kvadratmeter. Barnen blev uppspelta när vi kom och alla ropade "how are you?" om och om igen som i ett mantra. Ganska snabbt märkte vi att det nämligen är så utbildningen går till i Kenya. Läraren/lärarinnan säger något och sedan ska eleverna repetera, repetera, repetera. Jag förstår dock inte hur deras lärarinna står ut med den metoden dag efter dag. Jag upptäckte rätt snabbt att när femtiofem barn skriker i kör så är det helt outhärdligt. Och att skrika i kör verkade de ha övat mycket på! Vi fick höra en hel del sånger, däribland Kenyas nationalsång (som barnen lär sig när de är tre), Blinka lilla stjärna på engelska och ett antal kristna sånger. Det var jättesött, men jag hade velat sänka volymen.

Mellan sångerna blev vi bombarderade med frågor. Inget räcka upp handen-system i Kenya inte! Alla ropade ut sina frågor på en och samma gång och läraren vände örat mot den elev hon fokuserade på för tillfället och översatte åt oss. "What is the name of your president in Sweden?" "Can you sing your national anthem for us?" "How is it to fly in airplanes?" "Are you Christian?" "So you are not Christian?! Do you eat snakes then?" "What is your mother's name? And your father's?" Det var alla möjliga frågor, men vi försökte svara så gott vi kunde.

Nu vet jag nog inte om jag orkar skriva mer, och jag vet inte om ni orkar läsa mer för den delen heller. Men jag kan avsluta med att hälsa att Christoffer har det jättebra i Masai Mara! Han har sett både lejon och flodhästar och nu ska han äta lyxmat. Det verkar överhuvudtaget vara otroligt bra standard på allting där vid Base Camp. Jag ser fram emot lördag!